fredag 23 december 2011

Pirate doctors?

I write the Christmas 2011 Editorial for the BMJ (BMJ 2011;343:d8101) Three planks of the Pirate Party’s platform that matter to doctors.

Although the Pirate Party was initially concerned with file sharing, it has expanded its focus to include three areas that are especially relevant to doctors: reform of copyright law, respect for patients’ right to privacy, and the abolition of drug patents.


tisdag 20 december 2011

Utbilda fler naturvetare och tekniker?

Utan fler ingenjörer stannar Sverige, vi måste satsa på forskningen, samverka för att öka intresset för naturvetenskap och teknik hos unga. När argumentationen läggs fram i så allmänna ordalag av parter på arbetsmarknaden eller politiker är det svårt att argumentera emot.

Fast generaliseringar är inte alltid så nyttiga. Är verkligen behovet av naturvetare och tekniker så stort? Ger vi ungdomarna falska förhoppningar? Jag undersöker hur arbetsmarknaden och utbildningen ligger till i Efterfrågas det fler naturvetare och tekniker? hos Teknikdebatt den 19 december 2011.

Det är ju inte alla sorters ingenjörer som efterfrågas på arbetsmarknaden, vilken tvärtom kan vara rätt svår för en del specialiseringar. Forskaryrket kan ofta innebära en prekär arbetssituation för disputerade, och forskarkompetens är sällan uppskattat inom svenskt näringsliv. Antalet disputerade har aldrig varit högre, men vart tar de vägen?

Det för tanken till lärdomarna från Supply without demand, en kontroversiell ledarartikel som publicerades i Science Magazine den 20 februari 2004. Dåvarande chefsredaktören Donald Kennedy kritiserade tillsammans med sina kollegor Jim Austin, Kirstie Urquhart och Crispin Taylor de ofta återkommande kraven på att det måste utbildas fler naturvetare och tekniker. Kraven verkar inte ta hänsyn till balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och inom forskningsvärlden.

Kennedy m.fl. kopplade kraven till uppfattningen att fler av naturvetare och tekniker i sig leder till ekonomiska framsteg, vilket ju inte behöver vara fallet. Institutioner vill växa och det får gärna ske med högre anslag, då de akademiska strukturerna och de statliga anslagen prioriterar att just öka antalet utbildade studenter. Bristen på prioriteringar ses i att antalet fast anställda forskare minskar och nästan alla yngre forskare är anställda på årsbasis eller med stipendier i stället för att anställas.

Artikelförfattarna pekade också på att forskningssektorn och teknikindustrin tjänar på att det utbildas fler kunskapsarbetare än vad det finns arbetstillfällen för. Det ger låga lönekostnader och hög produktivitet, mot förstås betydande svårigheter i arbetslivet för de studenter som valt fel disciplin.

Kennedy m.fl. har en poäng i att varna för de långsiktiga kostnaderna av att inte matcha utbud och efterfrågan. De flesta utexaminerade från prestigefyllda utbildningar inom efterfrågade discipliner kommer att i slutändan få bra anställningar eller forskarplatser, men vid en ålder då deras föregångare var väletablerade sedan länge. För de andra väntar ett tufft utanförskap, ofta med en börda av studieskulder, då det inte finns någon möjlighet för dem att dra nytta av sin kompetens.

Rådet som Kennedy m.fl. gav är fortfarande aktuellt, utbud och efterfrågan måste få råda. Det är inte rimligt att sända ut signaler om att det behövs fler naturvetare och tekniker i största allmänhet. Institutionerna bör tänka över vilken kvalitet de rimligen kan erbjuda studenterna, och ha styrkan att precisera för studenterna vilka utsikterna är efter en examen. En mer nyanserad samhällsdebatt om naturvetenskapens och teknikens roll skulle också ge studenterna en förmåga att värdera och ställa högre krav på lärosätena.


söndag 18 december 2011

Faktum: uppkopplade uteliggare

Tidningen Faktum ger hemlösa försäljare en inkomst och skapar rutiner och nya sociala sammanhang för dem. Köp ett exemplar av nummer 111 av en auktoriserad försäljare på Göteborgs och Skånes gator.

Om inte annat för att du vill ha koll på hur informationsrevolutionen, smarta material och ny teknik hjälper och bemäktigar hemlösa runt om i världen genom min artikel "Uppkopplad uteliggare" i det aktuella numret. I artikeln finns bland annat en beskrivning av skyddsrocken Element S i bilden till vänster.


torsdag 15 december 2011

Aerosols and the climate

Venkatachalam Ramaswamy, professor at Princeton University gave the 2009 lecture in memory of Bert Bolin at Stockholm university.

The Swedish scientist Bert Bolin played an important role to display carbon dioxide effects on the climate. Already in 1959 Bolin spoke to the NAS about the potential for a 25 percent increase in carbon dioxide could have serious effects on the climate by the year 2000. Bolin alleged human activity long before his colleagues. Bolin had a head start as Swedish climate researchers could use computers for their climate science investigations.

Bolin participated in and led the work from early on to coordinate governments' efforts. He was principally instrumental in starting up and steering the UN climate panel IPCC. It was important for Bolin to have the science right from the start, before policy was discussed.




Ramaswamy's lecture regarded the role of aerosols in climate change. Particles in the air, aerosols, can form during combustion. They affect radiation balance both by reflecting or absorbing solar radiation and indirectly affect how clouds are formed. Aerosols are needed to form cloud droplets and ice crystals, and the more aerosols there are in the atmosphere, the more cloud droplets are formed.

The clouds get whiter (and brighter), and less rain falls making the clouds more long-lasting. Aerosols reflect the Sun's heat back to space, cooling the climate by cloud reflection. Changes in radiation from the sun is a minor cause of the observed 20th century climate change, says Ramaswamy. Explosive volcanic eruptions are episodic. The outbreaks emit aerosols, but they are transient and remain in the atmosphere only for one or two years.

Climate models are a mathematical representation of the major climate components and how they interact. The models consist of mathematical equations, played out on a global scale and are solved with a computer in a grid. From the results the researchers' pose hypothetical questions. What would happen if a factor that can affect climate changed? For example, what would the climate change look like if the system was driven only by changes in CO2, or just by areosols, only by solar radiation or volcanic eruptions? Then the researchers split the changes according to nature's own influence and to human impact.

This is a way to mathematically sort out the climate impacts due to the different known factors that are known to have the potential to alter the climate.

Ramaswamy looks at carbon dioxide, ozone, black carbon and organic carbon. The model shows that the influence of solar radiation and volcanic eruptions would have been such as to cool the Earth slightly over the past 50 years. In contrast, human interference with the climate has caused significant increases in the surface temperature. The model simulates the effects due to the known changes in anthropogenic and natural factors is consistent with observations of warming over the last fifty years.

Ozone and other gases are as important as the emissions of carbon dioxide for the global average. Ramaswamy showed in a model calculation for Europe the extent of the difference between natural and anthropogenic impacts incurred over the past 50 years. For the same period, the difference between the natural and anthropogenic changes can also be seen over North America and Asia. Major changes have occurred in the northern hemisphere, with the impact of both the anthropogenic greenhouse gases and aerosols proving to be important, however overall the net anthropogenic effect has been one of warming.

Model investigations of the drought situation in the Sahel area between 1970-1990 has shown that aerosols can play a role in local climate. Also, aerosols can cause important changes in the ocean's temperatures. Anthropogenic warming is likely observed on all human-inhabited continents.

The models put focus on the different forces, but all show pretty well the same line of the observed temperature changes. Professor Ramaswamy pointed out however that it is important get the right answer for the right reason. This allows researchers to investigate and try to understand the pattern of surface temperature changes, like in different areas in the U.S. What are the continental patterns of temperature changes? Not all the forces that affect climate may lead to distinct signatures in terms of temperature changes.

We still do not know enough about aerosols. It is difficult to quantify their effect especially that arising out of their interaction with clouds, which in turn complicates the precise understanding of the impact of greenhouse gases on all of the important climate variables. In order to provide recommendations for policy science needs to review better estimates of the total effect of aerosols, both in the past as well as in the future.

A Swedish version of the article can be read in Voltaire Magasin.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

måndag 12 december 2011

Tandlöst klimatmöte i Durban

Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är.

I Tandlöst möte i Durban på Newsmill den 12 december 2011 skriver jag om klimatförhandlingars stötesten. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa.

Klimatkonferensen i Durban hade två möjliga utfall. Ett var en total politisk härdsmälta som skulle ha varit pinsam på kort sikt men som på lång sikt skulle ha banat väg för mer hoppfull utveckling. Det andra var att en sy ihop ett pseudoavtal för att undvika kortsiktiga pinsamheter, för större problem på längre sikt. Gissa vilket som förhandlarna valde, precis som i Cancun?

Förhandlarna har nu arbetat i två veckor på COP17 i Durban, och det gällde att visa upp ett avtal. Gärna med en försening, precis som Cancun och Köpenhamn, så att allmänheten ser att förhandlarna jobbar hårt. Den symboliska förseningen blir allt längre dessutom.

Nu kommer man överens om att man ska komma överens till 2015 för ett avtal som ska gälla från 2020. Det är långt in i framtiden ur en politisk synvinkel, där mycket kan hända tills dess. Det är dessutom ingen fortsättning på Kyotoavtalet. UNFCCC-processen  räddar ett minimum av diplomatisk trovärdighet så att det blir ett COP18 i Qatar också.

Det är en rätt behaglig utveckling för många parter. President Barack Obama kan föra bort fokus från sina många misslyckanden på klimatområdet. EU och miljöminister Lena Ek kan säga att de går före, medan de sitter och väntar på att Kina och Indien ska göra något. U-länderna kan fortsätta skicka sina delegationer till prestigefyllda möten.

Tuvalu i Söderhavet skickade en delegation på tio personer till COP17. Det är i allmänhet en stor delegation, än mer för ett land med 10.000 invånare (det är som om miljöminister Lena Ek hade åkt till Durban i sällskap med 9.500 byråkrater till Durban). Undrar om Tuvalu betalade resorna själva?

Det är inte ovanligt att FN-processer faller ned i svarta hål, se på WTO-förhandlingarna. Under tiden drar processen politiskt kapital från miljörörelsen och från Europeiska Unionen. Även de så kallade skeptikerna borde vara oroade över debaclet i Durban. Skeptikerna har främst angripit forskningen bakom klimatförändringarna. Kampen kanske blir hårdare än många trott men för allmänheten låter det bara som en kryptisk holmgång mellan forskare om komplicerade väderfenomen, tung matematik och datamodellering och kaotiska system. Då avgår ortodoxin med segern i slutändan.

Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa.

Vetenskapen har prioriterats i debatten för att det ska gå att svälja ett orealistiskt klimatavtal med absurda kostnader. USA skulle alltså betala miljarder dollar till Nordkorea, Sudan och Iran för deras klimatomställning? EU skulle börja betala pengar till Ryssland och Syrien mitt i eurokrisen? Kina, Indien och Brasilien skulle skära ned på sin tillväxt?

Klimatförändringarna kan definitivt innebära stora problem, fast det hindrar inte att världen måste ställa några frågor. Vi måste ställa oss frågan om kostnaden för att inte göra något är alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det lättare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på kommunens gator, som för att skriva en klimatkonvention.

Om kostnaden för att inte göra något uppgår till världens undergång, så tittar ingen på alternativkostnaderna för de föreslagna åtgärderna. Självfallet tittar alla länder i världen på alternativkostnaderna nu när en svår ekonomisk kris står inför dörren. Då är fortsatta årliga klimatkonferenser för tjänstemän ett billigt pris för att inte få till stånd några omöjliga klimatavtal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 11 december 2011

Framtidens smarta stad, LivingPlanIT

I Paredes i norra Portugal byggs en smart stad helt från grunden. En it-intensiv och miljömässigt hållbar stad för 225 000 invånare där inflyttningen börjar nästa år. Och det är inte den enda - liknande initiativ tas i hela världen.

Följ med mig till framtidsstaden LivingPlanIT i Smart stad skapas från grunden i Computer Sweden den 9 december 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 24 november 2011

Fakta sparkar med professor Kalkyl

Filmen Tintins äventyr: Enhörningens äventyr har gått upp på biograferna. Det har blivit en hel del kommentarer i media kring filmen, varför det?

Jag talar om en av karaktärerna i serien om Tintin av Hergé, professor Karl Kalkyl och vetenskapen hos Radio Voltaire. Lyssna på podden här.

Naturvetenskapen är närvarande i äventyret genom Kalkyl, fast hade blivit några äventyr idag för honom? Högskolor och universitet ser mycket annorlunda ut idag. Uppsala universitet hade 2.300 studenter år 1900, 3.500 år 1950 och år 2010 fanns det 22.600 studenter. Universitet gick från att vara en bastion för eliten till att bli en utbildningsfabrik. Det har satt press på institutionerna.

Karl Kalkyl kanske visar oss en intressant väg framåt genom sitt labb i Moulinsart, att högre studier och praktik behöver gå hand i hand och med öppnare projektformer och fler finansieringskällor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

onsdag 23 november 2011

Ensamhetens psykologi

Jag skriver artikeln Ensamvargen söker sällskap i tidskrift Modern Psykologi, nummer 6/2011.

För de flesta är julen en helg då man umgås med nära och kära. Men för ensamvargen kan julen bli en extra motig period. Vad är ensamhet? Har ensamhet förändrats de senaste åren?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 22 november 2011

Din guide till pengar

Vad är egentligen pengar? Jag skriver en manual om pengar för Magasinet Neo, nummer 6 2011.

Snäckskal, gulddukater och American Express - sätten att sköta betalningar har skiftat ända sedan människan kom på att byteshandel är ganska opraktiskt. Banker och krediter verkar i dag över gränserna med staten som främsta garant. Men vad händer härnäst? Går det att tänka sig ett system för utbyte bortom statlig kontroll?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

lördag 19 november 2011

Framtidens städer i Cities on the Edge

Framtidens städer har verkligen utvecklats från idag, och det är ingen tvekan om att de fortfarande är levande och spännande platser. Boken Cities on the Edge är din guide till de faror och glädjeämnen som finns att upptäcka i framtidens städerna.


Skriven av Anders Sandberg, forskare vid Future of Humanity Institute i Oxford, och vetenskapsjournalisten Waldemar Ingdahl, omfattar denna gigantiska guidebok:
  • En rundtur i staden år 2100, från en översikt av vad de är och har blivit, att titta på vad som driver framtidens städer. Vilka är stadens vänner och fiender? Lär dig hur polis, sjukvård, katastrofberedskap, transporter och handel fungerar i framtiden. Hur fungerar stadslivet och vad som händer när allt går fel. . .
  • En titt på framtidens avancerade arkitektur. Ultramoderna storstäder har kilometerhöga skyskrapor, gigantiska arkologier, levande byggnader, högeffektiv kommunikation och mycket mer!
  • Inblick i stadskulturen: grå ekonomisk brottslighet, animerad graffiti, urban artificiell intelligens, självkonfigurerande hotell och andra saker som gör stadskärnan dynamisk.
  • Ett genomarbetat praktiskt exempel: Stockholm 2100! Besök Sveriges huvudstad, där eko-ingenjörer diskuterar återställandet av Östersjön i trendiga bistroer som drivs av ryska flyktingar, att ge upp sin integritet är så passé, nu är högsta modet att visa din nakna hjärna offentligt.
Framtiden är ett främmande land, och det finns kanske inget bättre ställe att bevittna världens underverk än genom att besöka de vackraste av de globala byarna. Med boken Cities on the Edge, står du i spänningens centrum!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 9 november 2011

Wikipedias långsamma död


Jag skriver om Wikipedias långsamma död på Netopia den 8 november 2011

Wikipedia är uppslagsverket som skapas genom frivilligarbete över internet. Det är populärt, tillförlitligt, öppet och gratis. De senaste åren har blivit att svårare att värva nya deltagare. Är Wikipedias bästa dagar förbi? Svaret kan lära oss mycket om hur samarbete över internet bör fungera.

Det är lätt hänt att Wikipedia problem blir en självuppfyllande profetia. Rätt åtgärder borde kunna vitalisera uppslagsverket.

En internetsökning ger ofta som första träff Wikipedias artikel om ett ämne – därmed också det viktiga första intrycket av ett land, ett företag, en person eller en historisk händelse.
 Fyrahundra miljoner besökare, varje månad. Tanken hisnar, inte minst då Wikipedia bara är tio år gammalt.

Vad som står på Wikipedia kan bokstavligen betyda liv eller död, men vem är det som styr innehållet? Svaret är att innehållet inte styrs av en person, utan av användarna.

När entreprenören Jimmy Wales utvecklade Wikipedia inspirerades han av idéer från ekonomen Friedrich Hayek. Hayek skrev i sin artikel Användningen av kunskap i samhället att då kunskap är utspridd på många människor, tas den bäst tillvara lokalt.

En central planering kan aldrig bli lika effektiv som en fri marknad därför att beslutsfattarna inte kan känna till mer än en bråkdel av det som kollektivet vet. Varje individ sitter med sin pusselbit av kunskap som läggs ihop till en större helhet.

Wales har bara skapat grundreglerna för hur skrivandet ska gå till. Vem som helst kan gå in och skriva nytt eller ändra i artiklar som redan finns. Meningen är att användarna själva ska upptäcka fel och redigera. Om många är med och redigerar blir nätet som fångar upp fel finmaskigt.

Wikipedia har mött flera konkurrenter som Lars Aronssons susning.nu, Larry Sangers Citizendium, Google Knol och svarsmotorn Wolfram Alpha. Alternativen har lagts ned eller för en undanskymd tillvaro. Ett av skälen till att konkurrenterna inte kunde slå Wikipedia var troligen att de inte lämnade så mycket inflytande till användarna. Grundarna ville styra innehållet och redigeringsarbetet hårdare.

Jimmy Wales frivilligprojekt har interna problem. Vid det sjunde årliga Wikipediamötet i somras konstaterade han att det är svårt att få tag på nya användare. Tillväxten av skribenter var hög fram till år 2007, sedan har den fallit för alla språk med 11 procent om året. Antalet läsare ökar inte lika mycket som tidigare.

Vad har hänt? Jimmy Wales anser att första generationen användare har vuxit upp och skaffat sig ett liv. Det stämmer att unga, ogifta män varit överrepresenterade men varför har inte en generationsväxling ägt rum? De nya sociala medierna har tagit upp en del dödtid men wikipedianer är mer ambitiösa än så när de skriver artiklar.

Wikipedia lyfts ofta upp som riktmärket för hur samarbete på nätet bör gå till. Drivkraften är entusiasm. Många gör en liten del. En värld utan åtskillnad på hög och låg. Internet är som ett bibliotek öppet för alla. Problemet är att vinsterna på materialet inte hamnar hos kreatörerna.

Användarna väljer vissa användare till administratörer, som ges bl.a. rätt att radera eller skrivskydda artiklar. De lägger ner mycket arbete på att hålla Wikipedias kvalitet. Internetveteranen Joakim Jardenberg har en poäng i sin kritik av Wikipettrarna, deras språk och tonläge skrämmer bort många potentiella skribenter.

Friedrich Hayek skrev också om kunskapsproduktionens pris, hur det varierar över tiden och främjar en effektiv fördelning av resurserna. De priserna och utbytesmekanismerna är informella i gratisekonomin.

I början hade en ny Wikipediaartikel en rätt bra chans att klara sig igenom redigeringen. Nu har en nybörjares ändringar liten chans att klara sig, om denne inte kan argumentera efter den komplicerade sedvanerätt administratörerna skapat. Status inför kamraterna, känslan att skapa och påverka var alla wikipedianers valuta. Det fungerade i små informella grupper.

Har internet blivit för stort för entusiasterna vars belöning var status, känslan att göra något meningsfullt och kunna påverka? Fungerar Wikipedias modell bara upp till en viss gräns? Wikipedias utveckling har gett en ny aktualitet till frågan om hur innehållsskapande och samarbete belönas på internet.


söndag 30 oktober 2011

Malthusianismen är en förolämpning mot mänskligheten

Pär Holmberg och Anders Molin på SIDA har fel, det är de fattiga ländernas livsstil som är ohållbar.

Någon miljarder bönder som lever i det traditionella jordbrukets misär kan inte föda sig själva och sina familjer, de använder mark ineffektivt och på ett farligt sätt för miljön. Lösningen är att det blir bättre i Indien, inte sämre i Sverige.

Kanske att vår största rädsla i Sverige är att vår livsstil försvinner i Indiens befolkningsocean? De val som vi gör är relativt oviktiga jämfört med deras?


tisdag 11 oktober 2011

Apple-hatarna är den hippaste klubben

Det hippaste gänget är Apple-hatarna, intressant nog ofta dem som tidigare gillade Apple när det var i var mans hand.

Om du tittar på antalet självmord i dessa väldiga fabriker, som kan ha upp till 400.000 anställda, märker att självmordsfrekvensen är lägre där än i Kina som helhet. I ett slag kunde Apple-hatarna kriminalisera konsumenterna i väst, och omyndigförklara kinesiska arbetare.

Frekvens på 13 självmord/100.000 inv för män i Kina och 14,8 för kvinnor. Borde alltså ha varit ett 50-tal självmord, fast vi hittills bara sett ett tiotal på Foxconn. Det jag riktigt avskyr är den dubbelt hemska sensmoralen i självmordshistorien. Vi i Sverige ska lära oss att vara nöjda med mindre, samtidigt som vi ska klappa de stackars kineserna på huvudet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 9 oktober 2011

La fine del modello svedese


Scrivo l'articolo Il mitizzato "modello sociale svedese" non esiste più in RagionPolitica del 8 ottobre 2011.

Il «modello sociale svedese» è stato molto discusso in Europa. Alcuni continuano ancora a lodarlo, ma i suoi problemi sono evidenti specialmente a causa di una bassa crescita economica, di un elevato livello di debiti, dell'invecchiamento della popolazione abbinato a sistemi pensionistici «pay-as-you-go» ed di una diffusa disoccupazione persistente. Tuttavia in Svezia alcuni di questi problemi che affligono l'Europa sono già stati risolti.


Questa constatazione può causare grande sorpresa per molti, specialmente siccome il modello svedese è stato esaltato come equo e competitivo per decenni dai media. In realtà, dalla sua elezione nel 1996 fino alla sua sconfitta elettorale nel 2006, Göran Persson – ex leader del partito socialdemocratico, trasformò radicalmente ciò che era stato percepito all'estero come il modello svedese. Quello che si crede un modello sociale non potrebbe essera la verità, ma solo una proiezione delle nostre inclinazioni ideologiche ed ipotesi presupposte. La politica riformatoria è stata contiunata dal 2006 ad un passo più accelerato dal governo di centro-destra del primo ministro Fredrik Reinfeldt.

Inizialmente il modello svedese singificava la piena occupazione e bassa inflazione dei anni '50. Questo fu ottenuto attaverso industrie competitive, imposizione fiscale relativamente bassa (per esempio, inferiore al livello degli Stati Uniti a quel tempo), e mercati relativemente liberi.

Il modello svedese venne in realtà abbandonato negli anni '70 del primo ministro Olof Palme, proprio quando conquistò fama ed ammirazione a livello internazionale. In seguito vennero introdotti i tassi fiscali più alti del mondo, insieme con l'interventismo, particolarmente in politica sociale e sul mercato del lavoro. Uno sfortunato tentativo di introdurre una politica ispirata dal modello jugoslavo di socialismo sindacale chiuse questo decennio. L'espansione del governo fu un effetto, non la causa, del precedente successo economico. Il risultato di questa espansione fu la tragica crisi dei primi anni '90, quando la Banca di Svezia cercò invano di collegare la sopravvalutata corona al AEC (accordi europei di cambio) e poi proteggerla con tassi di intresse del 500 per cento.

Il resto del decennio comportò la macellazione di molte delle vacche sacre del modello svedese proprio da parte del partito socialdemocratico, ma il processo venne eseguito in silenzio. Non fu il consapevole ed esplicito cambiamento di politica effettuato dal New Labour di Tony Blair.

Piuttosto fu un cambiamento di rotta in pratica ma non in teoria o nella retorica del governo socialista. Il divario tra parola e azione era ampio. Neanche il presente governo di centro-destra sifda apertamente le retoriche del modello svedese, ma in pratica ha cambiato molto.

Se la Svezia di oggi viene paragonata con il resto dell' Unione Europea, si è colpiti dal approccio al libero mercato. Nel 2011 la Svezia è al 22eismo posto dell' Indice di libertà economica del Heritage, l'Italia ad un 87esimo posto.

Per lungo tempo la Svezia è stata favorevole al libero scambio, il che è comprensibile dato che il 60 per cento del PIL deriva da esso. Questo ha facilitato i cambio strutturali dell'industria svedese anche in confronto alla competizione cinese.

Nel 1996 la Svezia liberalizzò il proprio mercato dell'energia elettrica, permettendo una concorrenza privata nella distribuzione. Oggi, la metà delle centrali nucleari sono in proprietà privata.

Telecomunicazzioni, servizi postali e trasporti pubblici sono stati ampiramente deregolamentati. Aprendo nuovi mercati. I monopoli di stato e dei sindacati sono stati aboliti o almeno aperti alla concorrenza.

L'introduzzione di un sistema di voucher ha aperto un mercato dell'istruzione in cui i gentori hanno un alto grado di scelta su dove mandare i figli a scuola.

L'assistenza sanitaria è stata in gran parte aperta ad alternative private. In effetti, uno dei più grandi ospedali di emergenza di Stoccolma, il ”Sankt Göran”, è una società privata quotata in borsa.

La Svezia ha un tasso relativamente basso di imposta sulle imprese, del 28 per cento. La procedura per la registrazione di una ditta è relativamente semplice, richiede da una settimana ad un mese. La Svezia pne poche barriere agli investimenti esteri. La maggior parte delle banche commerciali sono di proprietà privata. Alle banche viene permesso di offrire una vasta gamma di servizi, e le banche straniere hanno acesso al settore. Pochi giorni lavorativi vengono persi per sciopero. È facile chiudere fabbriche ed impianti e spostare investimenti. Non esiste un salario minimo legale. A differenza di altri paesi europei, i dettaglianti non sono legati da orari di apertura regolamentati. Le tasse di successione e di donazione sono state abolite da anni.

Il sistema pensionistico è stato riformato in un programma finanziato in base all'andamento dell'economia. Nel sistema interamente finanziato tutti gli svedesi scelgono gli investimenti per le proprie pensioni. Se l'economia non cresce, le pensioni saranno basse e ci sono meccanismi che impedisco al sistemo di andare in fallimento.

Questi cambiamenti, che sarebbero stati visti come radicali anche da un punto di visto ”anglosassone”, hanno pagato per la Svezia. Un debito pubblico del 80 per cento del PIL negli anni '90, è sceso a meno del 40 per cento grazie ad una continuata crescita dell'economia. L'inflazione venne abbassata ad una media dell' 1,3 per cento lo scorso anno.

Certo, è un compito facile di diventare un modello di liberalizzione nell' Europa di oggi. Ma dimostra che, ciò che molti favorevolmente chiamano il modello svedese non viene più applicato in Svezia. I resti del vecchio modello socialista – alta tassazione dei redditi ed alta IVA, il mercato del lavoro regolamentato ed il sistema di ridistribuzione sociale non sufficientemente riformato sono, in effetti, le aree problematiche nell'economia svedese, non la sua avanguarda audace.

Se la Svezia ha potuto cambiare in faccia alla crisi, è possibile di farlo anche altronde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 8 oktober 2011

E-böcker, är det framtiden?


E-boken, kommer den att slå igenom nu? Bok- och biblioteksmässan 2011 i Göteborg dominerades av diskussioner om elektroniska böcker. Jag gjorde med Jerker Jansson ett reportage för Radio Voltaire där vi intervjuade Johan Greiff, VD för företaget Elib som distribuerar e-böcker samt intervjuar författaren Bo Wiberg om hans åsikter i frågan. Lyssna på podden här.

Den artikel av Pelle Snickars som jag och Johan Greiff omnämner i intervjun återfinns i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag 28 september 2011

Tunisia shrugged

An exhilarating feeling currently sweeps through the Arab world. ”It feels like when the Berlin Wall came down” an overjoyed Tunisian shouted on the radio. The Jasmine revolution overthrew the 23 year long rule of the despotic president Zine El Amidine Ben Ali on January 14th. Its beginning was a desperate protest against a stifled economy, government corruption and the failed hope of liberty.

The majority of the autocratic rulers in North Africa and the Middle East have ruled for a very long time, for such a long time that the people they rule over has been transformed. Fifty per cent of the Tunisian population is born after Ben Ali grabbed power.



Professor Hans Rosling, statistical wizard of the Karolinska Institute, recently compared infant mortality with his Gapminder program. Tunisia had an infant mortality of 21.75/1000 newborns in 2009, compared to the US' 6.81/1000. The same infant mortality as the US in 1972. Tunisians are not the same uneducated, poor and subordinate masses that yielded to the autocrats in the 70's. Rosling also notes that political protests broke out in Thailand, Tunisia and Albania when they reached 7000 USD/capita (PPP). Could that level of development be a democracy threshold?

There could be a point to Rosling's observation. Tunisia's per capita income is almost double that of neighboring Morocco, Egypt and oil rich Algeria. It built a welfare society by hard work and entrepreneurial spirit rather than by pumping oil from the ground. Tunisia scores relatively high in poverty reduction, literacy, education, population control, and women's status. Mobile phone penetration is 95 per cent, with 85 per cent having access to the internet. GDP nearly tripled under Ben Ali's rule.

A clue to why Tunisians rebelled can be found in its economy. The International Property Right Index ranks it at place 46 out of 125 nations surveyed, and the Heritage index of economic freedom ranks it as mostly unfree.

Tunisia's founder Habib Bourguiba embraced socialism and one party rule. The government took over trade and industry and established cooperative farms. When his policies became unpopular, he changed course somewhat. For decades he vacillated between the US and the Soviet Union, Israel and the PLO. In November 1987 economic troubles led to popular protests, bringing Ben Ali to power. Ben Ali instituted a system of crony capitalism. The control of the economy was given to his friends and relatives.

The more the market is supplanted by a system of crony capitalism, the more the very phenomenon of profit appears disreputable. How, apart from some grant of privilege or other underhanded means, could someone have grown wealthy?

This disregards the strength of the human spirit. Mohamed Bouazizi's dream was to sustain himself and his family, but he was unemployed. No one knows the extent of unemployment. The authorities rated it at 15 per cent of the workforce, which definitely is too low. Many newly laureated lucky enough to get a job are underemployed and work at a low wage. Getting an employment is more a matter of contacts, than qualifications.

When Bouazizi started to sell vegetables in street he was harassed by the police, as he did not have a license. It takes 9 procedures, 47 days and plenty of capital to start up a business in Tunisia. He offered to pay the fines the law required, but the police officers were enraged. They wanted their bribes, the same bribes they received from the vast majority of businesses that lack the proper licenses. The beaten and humiliated Bouazizi made recourse to law, only to find himself ignored and derided. Enough to drive him to his desperate act, igniting the feelings of thousands.

The interim coalition, leading the country up until the elections in two months time, will have a difficult task. Commentators in the Arab world speculate that the army will keep the order through a renewed autocracy. The most inspiring trend is that the protesters are well aware of how much they stand to win. The success, so far, of the protestors is not mainly due to the use of social media. Rather they have held tight to their demands for democracy and a more open economy. In fact, both the government coalition and the demonstrators have held the islamists out of the protests.

The day of rage in Egypt on January 25th signals the spread of the protests, a possible domino effect. There are demonstrations and protests in Algeria, Morocco, Jordan and Yemen too. Their success in changing the political face of North Africa and the Middle East is dependent on how well they have learnt the Tunisian lesson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 7 september 2011

Är anonymitet lika med integritet?

Jag frågar om anonymitet är lika med integritet i Anonymitetens avigsidor, som publiceras i Computer Sweden den 6 september 2011.

Flera medier stoppar anonyma kommentarer. Google+ kräver att du uppger ditt riktiga namn. Men debatten borde handla mer om identifiering och konkurrens än om övervakning och näthat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag 5 september 2011

Maskiner eller människor för Miljöpartiet?

Maskiner & Människor är Gustav Fridolins linjeskrift som nyblivet språkrör, medförfattaren Ulf Bodach Söderström är partiets pressekreterare. Den recenserar jag i Svensk Tidskrift den 2 september 2011. Läs artikeln här.

Boken är en lättläst och välskriven pocket, som jämfört med t.ex. Maria Wetterstrands Den nya gröna vågen (läs mer här) tar sig an politiken med ett betydande allvar. Vart är Miljöpartiet på väg?


söndag 28 augusti 2011

Förvärva, förvalta och fördärva på svenska universitet

Intressant att läsa Bo Rothstein och Mats Alvesson i dagens tidning om den intellektuella inaveln på svenska universitet.

Jag och Henrik Ottosson tar upp ämnet i Ny Teknik Svenska forskare måste flytta mer. Relevanta frågeställningar, fast det finns ett problem till att ta upp. En växande del av vetenskapen har förts in under politiska ideologier och andra maktintressen. Att ta in forskare utifrån skulle hota dessa intressen och den politiskt korrekta likriktning som satts i system. Vilken roll bör vetenskapen spela i politiken?


fredag 26 augusti 2011

Det osynliga nätet

Internet kan liknas vid ett isberg. Vi vanliga användare ser kanske den högsta toppen som sticker upp ovanför vattenytan.

Det är den information som kan hittas när sökmotorer som till exempel Google, Baidu och Altavista letar efter hyperlänkar. Det mesta av isberget, mer än 95 procent, går att komma åt men för att nå ”det djupa nätet” måste man använda andra metoder än de vanliga indexerade sökmotorerna. Det finns också delar av nätet som inte går att komma in i, av olika skäl, det så kallade ”mörka internet”.

Följ med på en djupdykning i Det osynliga nätet tillsammans med mig hos Netopia den 25 augusti 2011.

Det finns olika datornät, allt från det lilla nätverket i hemmet med några få kopplade enheter (som din dator, skrivare och router), till globala företagsnät på tusentals enheter till världens största datornät – internet.

Internet är ett datornät för utbyte av information mellan olika datorer. Det fanns andra datornät före internet, som ARPANET. Skillnaden är att med internet är informationen så mycket mer lättillgänglig för de flesta användare, då internet är öppet till sin utformning.

I dagligt tal avses med ”internet” snarast de tillämpningar som internet kan ge tillgång till, då de ligger ute på World Wide Web. Information som man kan ta till sig eller dela med andra – som att lägga upp upp den här artikeln för dig att läsa på Netopia, tala med någon via Skype, lyssna på musik, titta på film eller fotografier.

Andra delar på internet som är kända för de flesta är till exempel den delen som används för e-mail eller den delen som används för fildelning. Det finns även delar som hanterar automatisk övervakning, styrning av maskiner etc.

Då man talar om trafiken på internet menar man den information som oftast använder TCP/IP. TCP/IP är en del av en arkitektur för datakommunikation över nätverk med en struktur som delas upp i fyra eller fem lager. För att förstå lagrens funktion kan vi jämföra med en väg.

Informationen kan vara tillgänglig för alla eller för endast dedikerade användare. Om det kommer en gratisbuss från ett stort varuhus kan du hoppa på den och får följa med till varuhuset. Vem som helst får hoppa på bussen från lokaltrafikbolaget, bara man betalar och sköter sig under resan. Kommer däremot en pengatransport i en pansrad bil, får du inte hoppa in i bilen.

På samma sätt är inte internet ”öppet för alla”. Öppenheten beror på vad ägaren av informationen eller underliggande system är beredd att släppa till. Det går att ta sig förbi de begränsningarna, pengatransporten kan stoppas för att visa upp för alla vad som finns inuti (jämför med Wikileaks) eller för att stjäla innehållet (jämför med hacket av användarkontona på Sony Playstation).

Djupwebben innehåller information lagrad i databaser. Informationen måste sökas igenom, data utvinnas och sedan läggas på webben. Filer som inte är text – som musik, bilder, mjukvara och dokumentformat, som till exempel PDF. Material bakom betalningsväggar. De sociala medierna har kraftigt bidragit till djupwebbens expansion med bloggposter, kommentarer, tweets och bokmärken.

Det mörka internet kallas de delar av nätet som inte längre går att nå av olika anledningar, till exempel för att tekniken gått framåt och teknikföråldrad information ligger kvar.

Ett darknet (inte att förväxla med det mörka internet) är ett privat, virtuellt nätverk där användare endast ansluter sig till andra användare de godkänt. Kommunikationen sker även krypterad. Darknets har lyfts fram i media som de riktigt osynliga nätverken för illegal fildelning, men kommunikation kan också bli för osynlig för att det ska sprida sig till många användare. De påminner snarast om de gamla BBS-systemen som föregick internet, och lider av samma problem, de som vill fildela vill ha väldigt många användare att kunna dela med. Just därför att dagens fildelning inte längre handlar om vänner som ”bytlånar” så är alltför anonyma kommunikationer ett hinder.

En vanlig form av osynlig kommunikation sker när du märker att webbsidor börjar anpassa sig efter din närvaro. Det verkar som sajten förstår att du talar svenska, att du tycker om vissa features bättre än andra och att viss reklam som tilltalar dig kommer fram oftare. Det är cookies som gör det, små filer av information som webbsidan skapar om ditt besök och sedan lagrar på din dator. Kakorna ska få sidan att fungera bättre, när du besöker den, för sidans ägares räkning.

Kakorna är inte virus, och de är inte heller illvilliga som spyware. De flesta kakor är bra, för att de ökar webbsidornas användarvänlighet. Lagen om elektronisk information kräver att du ska få tillfälle att lämna ditt samtycket till att de används. Samtidigt är det en nyttig påminnelse om att information är värdefull och att användaren inte står i centrum för dagens internet.

Ska man få surfa anonymt? Ja, men det betyder inte att man får göra vad som helst. Det är ett problem att yttrandefrihet och tekniken i sig har kopplats ihop, för det är ett tvåeggat svärd. Den andra sidan är det blir en åtskillnad av vilka lagar som gäller på nätet med dem som gäller i samhället i övrigt. Då finns inte heller samma rättssäkerhet.

Nätverket ToR, är det gott eller ont? Det beror inte bara på hur det används, utan också på hur det uppfattas. Det går att gömma brottslig aktivitet likaväl som att skydda identiteten för journalister som verkar i en diktatur. Det blir lite som att när man utropade fildelning som sin religion, tekniska och principiella argument om internet förminskas till att bara vara instrument.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alternativet till uppgivenhet : harm reduction-perspektivet

Magnus Linton läser Narkotika om problem och politik i DN. Vad är alternativet till förbudspolitik och uppgivenhet?

Förbud betyder inte att bruket, och därmed skadeverkningarna, av alkohol, narkotika och tobak försvinner. Kan man öka respekten för individens integritet och uppnå bättre resultat ur folkhälsosynvinkel genom ett alternativ till förbud? Där tar Magnus Linton upp harm reduction - perspektivet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 24 augusti 2011

Bort från gettot i Göteborg

Intressant artikel om Göteborgs utveckling och stadsplanering av Adam Cwejman och Kjell Björkqvist i GP om den levande blandstaden. Frågan är om blandstaden kommer att efterfrågas av de boende själva i framtiden? Varför ska vi ha stadsbebyggelse när funktioner flyttar ut på nätet? Det är frågan som undersöks i boken Cities on the Edge.


Omställningens oändliga komplexitet


Anders Wijkman skriver en lång DN Debattartikel om omställning. Vilken omställning? Av det mesta verkar det. För att citera Wijkman ur artikeln:

Den mest omedelbara åtgärden måste bli att snabbast möjligt ersätta dagens fossilenergi med alternativ energi, främst förnybar. Parallellt måste energi- och materialanvändningen i samhället radikalt förändras. Dagens slit- och slängkultur måste ersättas av slutna kretslopp, där återbruk och återanvändning samt längre livslängd på produkterna blir normen. Allt detta förutsätter nya affärsmodeller. Samtidigt bör BNP ersättas av indikatorer som ger en mera rättvisande bild av välfärdsutvecklingen. Vidare krävs en radikal reformering av finansmarknaden.
Bon apetit.

Det är väldiga, komplexa omställningar av samhället, vi ska äta en elefant i en hel tugga. Många blir förvirrade av argumentationen, men syftet är att läsaren ska släppa tanken på alternativkostnader. om problemen är tillräckligt stora och oöverblickbara, så kommer inte rimligheten i de föreslagna åtgärderna att granskas.

Det finns stora problem i världen idag, just därför måste vi kunna dela upp dem i överblickbara bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 23 augusti 2011

Den digitala staden

Så går striden om stadsplanering vidare genom Sharon Zukin och boken Naken stad. Zukin blir sågad av Mark Isitt i DN (en enorm motsättning mot Julia Svensson), Per Wirtén väljer att angripa Isitts recension 'han har inga skills' (vad det nu betyder), en högljudd recension av Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad och Johannes Åsberg på Yimby tar upp Sharon Zukin, Jane Jacobs och gentrifieringen.

En del är intressant, men det känns bakåtblickande. Det är fortfarande new urbanism mot nyfunktionalism och en lång strid om autenticitet som redan känns avgjord. Tråkigt nog verkar alternativet till konflikten vara klämkäcka symbolbyggen eller rätt intetsägande index som t.ex. vilken stad du helst vill ha på din t-shirt.

En viktigare fråga på 2000-talet är vad vi ska ha städer till? Frågan är mer än filosofisk, men den allt viktigare digitaliseringen av vardagen gör att vi fråga oss varför en viss institution (en butik, ett bibliotek, ett kafé) inte ska försvinna in på nätet? Vi tar upp det i vår bok om 2100-talets städer Cities on the Edge. En första föraning av digitaliseringen kan vi redan se idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Anonymitet eller rent mjöl i påsen?


Daniel J. Solove har skrivit boken Nothing to Hide: The false tradeoff between privacy and security. Jag skriver om boken hos Netopia den 22 augusti 2011.

I min recension söker jag ta fram de mest relevanta i Soloves bok. Boken har mycket intressanta tankar kring den amerikanska konstitutionens fjärde tillägg. Solove är mycket kritisk till hur tillägg uttolkas idag (för snävt, vilket inte ger ett vettigt skydd) och han försöker att reda ut problemen. Den diskussionen är svårare för en svensk idédebatt och därför valde jag att utelämna den ur artikeln.

”Ett välformulerat problem är till hälften löst” enligt filosofen John Dewey. Juristen Daniel J. Solove rätar i Deweys anda ut integritetens frågetecken i sin nya bok Nothing to Hide.

Daniel Solove har gjort sig ett namn med integritetsfrågorna, då han som professor vid George Washington University även anstränger sig för att skriva för lekmän. Stilistiskt är Nothing to Hide en rak och engagerande argumentation, som hade stärkt sin sak på att ha med ha med fler praktiska exempel.

Författaren diskuterar aspekter hos USA:s konstitution och rättsväsende. Konstitutionen är ett relativt levande dokument i rättssystemet. En amerikansk lag kan koppla sin intention till konstitutionen. I en svensk lag måste intentionen tolkas från lagstiftarens förarbeten, och referenser till grundlagen sker sällan. Den skillnaden minskar det praktiska värdet av boken något för en svensk publik, där den främsta nyttan kommer från Soloves principdiskussion.

Terrordådet mot World Trade Center år 2001 skakade om många lagstiftare, men Solove påpekar att trenden mot mer övervakning redan fanns tidigare. Det var många gamla förslag som dammades av efter 911 och röstades igenom. Just vid exceptionella händelser måste lagstiftaren hålla huvudet kallt, för risken är att dåliga lösningar blir permanenta.

När integritet kommer på tal förs den ofta fram som något som man har eller inte har. Integritetsuppfattningen antas vara samma för alla, och inte skilja sig åt mellan personens olika roller i livet. Antingen är det personliga helt skyddat från oönskad insyn, eller så är vi helt öppna. Argumentet om att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” visar sig ha mycket gemensamt med kravet på fullständig anonymitet.

Slogans i debatten presenterar integriteten felaktigt som en fråga om ”allt eller inget”. Solove anser att integritet därför väger lättare när den vägs mot säkerhet i samhällets vågskål. När sedan nya lagar och regleringar införs är det slående hur lite ansträngning som ägnas åt översikt av systemen och att formulera tydliga lagar.

För att beskriva problemet använder många George Orwells klassiska dystopi 1984, men många uppgifter som samlas i databaser är inte särskilt känsliga. Övervakning är inte det stora problemet. Många kopplar kontrollernas besvärlighet och grad av påträngande till trygghet. Känns det riktigt blottande, så måste det väl vara riktigt tryggt.

Om en individs rättighet står mot det allmänna bästa så vinner det allmänna bästa. Integritetsskyddet behöver inte vara säkerhetens motsats, då skyddet av individen har en samhällsnytta. Genom att även skydda skurkarnas rättigheter blir samhället som helhet bättre.

Många ser integritet som anonymitet, vilket kopplar begreppet till något som sker i lönndom. Uppfattningen är att först som den osynlige mannen kan man vara fri, men finns du på nätet lämnar du spår. Den andra sidan av myntet är att det vi gör sällan är dolt idag. Solove beskriver hur det tolkats till att de regler som annars styr hur information får samlas in och användas inte beaktas på samma sätt om det sker på internet. Då urholkar tekniken våra förväntningar på integriteten.

Det är Processen av Franz Kafka som Solove lyfter fram som litterär liknelse. Huvudpersonen Josef K får aldrig veta vad som startade processen, vem som driver den, vem som kan överklaga och vad kommer den utmynna i? Processen använder informationen för att fatta beslut, utan att ge människor rätt att påverka hur informationen används. Det saknas förutsägbarhet och uppsyn av övervakarna.

Integritet handlar inte främst om datainsamling, utan lagring, analys och bruk av data. Rättssäkerhet kräver öppenhet, att myndigheter är tillräkneliga för sina handlingar och belönas för gott integritetsskydd, att översynen är tydligt definierad och att ingrepp måste motiveras. Effektiviteten i åtgärden måste lyftas upp, annars finns risken att den blir vagt hållen, och missar sina mål.

De första lagarna om dataregister kom till när bara myndigheter och storföretag kunde samla in information. Den svenska personnumren startade vid den tiden. Då förväxlades målet, integritetsskydd för alla, med medlet att hejda insamlandet och bruket av uppgifter om enskilda. Nu har alla möjligheten att samla och behandla stora mängder data hemma med persondatorn. Mycket riktigt så har förväxlingen av anonymitet och integritet lett till att personnumren numer används som identifiering i allt fler och allt mer skilda sammanhang.

Bred datainsamling är inte så effektiv som många tror. Det sker lätt snedvridningar och att mönster hittas där det inte finns några. När företag använder bred datainsamling så är kostnaden av ett misstag, att man hittar någon som passar profilen men inte är en potentiell kund, inte så hög. När rättsväsendet gör misstag är kostnaden mycket högre. Därför måste det finnas ett specifikt brott och en specifik information att undersöka.

Nothing to Hide ger en tankeställare. Kan vår debatts sökande efter anonymitet på nätet ha varit det främsta hindret mot en fungerande integritet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

fredag 19 augusti 2011

Vargfrågan ska inte avgöras i Bryssel

Miljöminister Andreas Carlgren kritiseras i DN för sin inställning till biodiversitet, särskilt när det gäller den infekterade vargfrågan.

Problemet med frågan om biodiversiteten är, som jag tog vid min bevakning av FN:s konferens om biodiversitet COP10 i Nagoya ifjol, så fastnar debatten i att den karismatiska megafaunan ska skyddas. Det är en populistisk inställning till biodiversitet. Biodiversitet är en i högsta grad lokal fråga, och det gör att svaren kommer att variera. Nu har Carlgren förmodligen en populistisk inställning själv, just därför att prislappen för biodiversiteten var oväntad, fast det betyder inte att miljöministern har fel.


tisdag 16 augusti 2011

Privatliv


Sveriges medialt mest uppmärksammade filosof, Torbjörn Tännsjö, lämnar ofta sina läsare upprörda. Många läsare kommer att bli chockerade över hans nya bok Privatliv från Fri Tanke förlag, där etikprofessorns åsikt nu svängt mot att tillåta mer övervakning av medborgarna.

Tännsjö formulerar ett sammanhängande försvar av ett övervakningssamhälle. Det är en önskan efter rättvisa och tydliga regler som driver argumentet. Om vi alla är övervakade så kan vi kräva motsvarande öppenhet från dem som övervakar oss. Den hemliga övervakningen är långt mer skadlig och rättsosäker.

Uppfattningar om heder har blivit starkare i vårt land, enligt Tännsjö. Vi jämför oss med gamla tiders adel, där vi har ett privatliv som är strikt åtskilt från offentligheten. Visst visar vi upp personliga detaljer i de sociala medierna, men vi är sällan privata.

Boken går igenom integritetsfrågorna från hedersmoralens, rättighetsetikens, pliktetikens och nyttomoralens synsätt och lyckas ge en rättvisande skildring, även om han föga oväntat förespråkar utilitarismen.

Öppenhetens nytta ses i hur forskningen kan finna botemedel i de stora vävnadsregister som Sverige blivit känt för, och i hur Statens Kriminaltekniska Laboratorium kan få fram bevis efter tester på DNA-spår.

Argumenten om det helt öppna samhället grundas på ett antagande om att människan är rationell och osjälvisk. Vad händer om någon fuskar, och om det finns alltför stora skillnader mellan medborgare och makthavare?

Vilka integritetsintrång som är nyttiga beror mycket på vad man väljer att definiera som nytta. En handling som är oförarglig i ett sammanhang kan vara förkastlig i ett annat. Tännsjös problem är att han inte överväger helheten av att inta hans nya linje i de enskilda sakfrågorna. Sammantaget kan många enskilt godtagbara övervakningstekniker blir oacceptabla.

Öppenheten på internet som Tännsjö förespråkar leder till att endast staten kan fördela och arvodera intellektuellt arbete. Oavsett läsarens åsikt kring denna tankens socialism, väcks frågor kring hur det tekniskt ska vara möjligt att genomföra. Bokens argumentation är för hastig och oinformerad i detta avsnitt.

Begreppet personlig integritet har sällan getts en innebörd. Oftast tolkas det som en rätt att få vara i fred. Vårt behov av integritet skiftar, integritet för privatlivet är inte densamma som den integritet vi vill ha som medborgare. Där står integritet ibland mot öppenhet.

Ibland anklagas Tännsjö för att medvetet går in för att provocera. Privatliv är inte en provokation, då han pedagogiskt går igenom skälen för sitt åsiktsbyte. Resultatet är lärorikt och ger läsaren möjligheten att själv dra slutsatser om de viktiga frågorna kring etik och integritet.


måndag 15 augusti 2011

Gorba the chief och Sovjetunionens fall

Tjugo sedan Baltikums frigörelse och det borde kännas mer som historia, men frågans aktualitet är uppenbar.

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens sista ledare, misslyckades efter sina mått mätt men Europa har nog inte uppmärksammat honom riktigt efter förtjänst.

Socialismen i Sovjet och hos vasallerna i Östeuropa var borta före Berlinmurens fall. Visst refererades Lenin i statstal och muskulösa arbetarstatyer stod ännu i heroiska poser, men som praktisk vägledning var socialismen död. Eliten ville inte längre övertyga befolkningen om idéerna utan helt enkelt se till att den höll tyst och inte sade emot offentligt. Cynismen var så djup att DDR sålde medborgare till Västtyskland. Släktingar fick lösa ut dem för pengar som den östtyska regimen var i desperat behov av. Det gällde även dem som i enlighet med DDR:s lagar ansökte om visum för att besöka släktingar i väst. Det tjänade inte regimen pengar på, så det var bäst att sätta dem också i förvar för försäljning.

Gorbatjov var fram till sitt tillträde en ja-sägare av rang (man kom inte så långt i Sovjetunionen med kompetens och intelligens, snarare tvärtom) men överraskade alla med att vara den siste leninisten. Nu skulle allt som gått fel under Stalin ställas till rätta. Det innefattade vissa ekonomiska reformer och att ta bort de värsta korrupta byråkraterna, inte marknadsekonomi. Han ville rädda socialismen. Om folket fick lite mer yttrandefrihet och även kunde läsa Solzjenitsin och Pasternak, så skulle de säkert kräva reformer av socialismen och inte politiska omvälvningar. Han ville få vettiga allierade i Östeuropa, inte gamla gubbtjuvar som Bulgariens Todor Zjivkov som sålde ut subventionerad sovjetisk olja på världsmarknaden för snabba cash. Gorbatjov hade dock ingen vettig strategi för att förändra dem och få fram nya ledare.

Även om de flesta bedömare förstod att Sovjet var illa ute, ett Övre Volta med kärnvapen, så skulle förändringar säkert ta årtionden. Varför slog inte Sovjet till med våld, som tidigare i Ungern och Tjeckoslovakien? Hur kommer det sig att det gick så snabbt och relativt smärtfritt? Kriget i Afghanistan kostade stora summor pengar, och Sovjet hade ständigt problemet att behöva backa upp sina vasaller på andra sidan jordklotet. En parallell till dagens läge. Redan under Brezjnevs sista år hade politiken ändrats, som när general Jaruzelski fick genomföra sin kupp för att hålla borta Solidaritet med egna polska trupper.

Det fanns brist på information om hur allvarligt läget var. Planeringsministeriet GOSPLAN och dess motsvarigheter hade inte, och kunde inte få, full koll på ekonomin. CIA överskattade Sovjets BNP grovt. Världsbanken trodde på allvar att Östtyskland var världen elfte största ekonomi. En kuslig parallell till våra dagars centralbanker, ratinginstitut och kreditswappar.

Ronald Reagan trappade upp det kalla kriget, till enorma kostnader för USA, men gav också Gorbatjov öppningar och förhandlingsutrymme. Kom ihåg att Gorbatjov alltid varit en popstjärna i väst, medan hans eftermäle i Ryssland är uselt. Gorby fick ju till och med en pirog namngiven efter sig.



Skuldkrisen för alla satellitstaterna i Östeuropa var allvarlig. De lånade så mycket pengar från banker i väst att 75 procent av nationalintäkterna gick till att betala lånen och hade stora problem med räntorna. De fick låna för att bankerna i väst antog att Sovjet skulle betala i slutändan. När oljepriset kollapsade i mitten av 80-talet, så kunde inte Sovjet betala längre.

Omvälvningarna i Östeuropa ger inte så mycket glans åt ledarna i Västeuropa. Snarare var George Bush senior, Margaret Thatcher och Francois Mitterand tveksamma till att låta det stabila läget i Europa förändras. Den tyska återföreningen betalades med tyska ekonomiska garantier till EU. Historien startade upp igen, och satte gamla problem i Europa och USA under luppen, nu när Sovjet och dess imperium inte fanns längre.

Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Fast många av de första ledarna i Östeuropa var väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. Många av de ekonomiska problemen var ännu djupare än enbart planekonomins misslyckade.

Arabvåren och upploppen runt om i Västeuropa har varit osammanhängande och utan en riktning för förståelse eller förändring. Visst är det problematiskt att Sverige lämnade Baltikum ute i blåsten när de svenska bankerna lånade ut ansvarslöst, och Baltikum fick vackert ta smällen (de var alla medlemmar av ERM2 med Estland på väg till euron). Frågan är hur långt Sverige kommer att vara berett att sträcka sig för Baltikums nuvarande problem.

Socialismen är bortblåst ur samhällsdebatten, snarast framstår USA i nuläget som närmare den klassiska vänstertanken. Det betyder inte att Europa är liberalt. Ett av problemen är att många av våra ledare och politiska strukturer fortfarande är skolade och inriktade på miljön under det kalla kriget. Det märks även i yngre politikers sätt att resonera. Det gör tjugoårsminnet av Baltikum och måndagsdemonstrationerna till en mer aktuell händelse än många tror.


Fast i nätbubblan?

Den amerikanska debatten om den roll Google spelar och personaliseringen av vår uppfattning av nätet har med några års fördröjning kommit hit till Sverige.

Dels är Google-koden dekrypterad och dels så får komma ihåg att det inte var bättre förr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 14 augusti 2011

Konsten att äta en elefant

Hur äter man en elefant?

Vi har fått lära oss av samhällsdebatten sedan ett trettiotal år att vi måste äta den hel. Så skriver även Bo Ekman på DN Debatt. Många blir förvirrade av hans argumentation, men det handlar att bygga upp en gigantisk problematik som omfattar det mesta av natur och mänsklig civilisation. Varför? Jo, om problemet är tillräckligt stort och omöjligt att överblicka så kommer vi inte att granska rimligheten i lösningarna.

Evolutionen är inte särskilt smart, den tager vad den haver likt Kajsa Warg. Det är det som är tillräckligt bra för att överleva som belönas. Problemet är att globala lösningar, särskilt de nymalthusianska, blir mycket sköra. Misslyckanden skylls på att vi inte gjorde tillräckligt.

Misslyckas vi med med den stora lösningen, har vi inget alternativ. Det kan jämföras med att försöka äta elefanten i en tugga, misslyckas, och svälta ihjäl med några ton kött bredvid sig.

Lösningen är istället att ta itu med problemen var för sig, med vardagliga frågor. Är kostnaden för att inte göra något alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det enklare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut gatstenarna på stadens torg, som för att skriva en klimatkonvention.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdag 11 augusti 2011

En epidemi av epidemier


Svininfluensan skrämde upp många, men vi lär få se fler liknande rädslor. Vad ligger bakom vår tids epidemi av epidemier?

Philip Alcabes publicerade en populärvetenskaplig bok om sitt forskningsområde vid precis rätt tidpunkt. När hela världen fasade för svininfluensan och risken för nya smittor, berättar Dread: How Fear and Fantasy Have Fuelled Epidemics from the Black Death to the Avian Flu om samhällets fruktan för epidemier och hur dessa styrs av uppfattningar.

Det ligger en paradox i att mänskligheten aldrig har varit så frisk som idag, och ändå är så rädd för att den stora pandemin skall komma. Hur blev en relativt ofarlig sjukdom som influensa den nästa digerdöden?

Vi är inte lika oroliga för det som verkligen dödar oss; hjärt-kärlsjukdomar, cancer och olyckor. Den spridda fasan i dagens samhälle handlar även om annat än själva sjukdomen. Självfället är människor rädda för döden, men epidemier spelar även på rädslan för det främmande och förändringar.

Epidemi låter okontrollerbart och förödande. Idag används ordet slarvigt. Sjukdomar som mässling, influensa och malaria kan spridas epidemiskt, men det talas sällan om dem. Däremot talar vi om fetmaepidemier. Vad som är en epidemi är en definitionsfråga.

Själva ordet epidemi förändrar sjukdomen till att bli en berättelse med början och slut, en moralisk lärdom och en handling där människor spelar olika roller. Epidemins historia handlar mindre om sjukdom och botmedel, än de olika sätt människor skiljt mellan vi och dem.

Hur reagerar olika samhällen på hotet från sjukdomarna? Enligt Alcabes finns det tre sätt att förstå en epidemi: den fysiska händelsen att smitta eller smittas, sjukdomens roll i samhället och hur sjukdomen påverkar makten och kontrollen.

I boken finns spännande exempel på epidemier från antiken till nutiden. Ofta uppfattas sjukdomarna som ett straff för synder och förseelser. Alcabes finner gemensamma drag i hur nya hot bemöts, som påven Gregorius den stores varningar på 500-talet om att syndens lön kunde komma hastigt. Det finns likheter med hur Aids kallades för ”bögpesten”, eller hur industriell djurhållning anklagades för att ha skapat svininfluensan.

Sjukdomar kan bero på folkvandringar och sociala förändringar. När Indien och Europa fick kontakt på 1800-talet så spreds koleran över Europas nyligen industrialiserade städers smutsiga fattigkvarter. SARS tog sig från Hong Kong till Nordamerika på någon vecka.

En epidemi kan innebära slutet för en tidsålder, som digerdöden innebar slutet för feodalismen då arbetskraft blev sällsynt. Epidemier kan ge övertaget till nya härskare, som febersjukdomarna som spreds från de spanska conquistadorerna till indianerna.

Sjukdomar kopplas till rädsla för det okända och det främmande. Digerdöden ledde till omfattande pogromer av judar, då de beskylldes för att förgifta dricksvattnet, trots att även judar insjuknade i pesten. Kombinationen av slitningar i den kristna tron, och en förändring i hur egendom uppfattades utlöstes av pesten till judeförföljelser. Skälet att döda judarna var att ta deras egendom. Även om sjukdomen var spridd över hela Europa, så beskylldes de irländska invandrarna för att sprida koleran till Nordamerika.

Vem bestämmer att en sjukdom är en epidemi? Myndigheterna bestämmer när en smitta har blivit så omfattande att den kallas epidemi, och kan då utlysa åtgärder eller till och med tvångsåtgärder. Detta ger makt, så epidemier har använts för att uppnå social kontroll. Alcabes skriver om viktorianska reformister som Edwin Chadwick. Chadwick var ansvarig för fattigvården, och såg problemen med de växande städerna under industrialismen. Alcabes är inte särskilt välvilligt inställd till Chadwick, och de andra som ledde det första folkhälsoarbetet.

Epidemier speglar kulturers uppfattningar om döden. Motivet med dödsdansen från 1300-talet, visar den nya samhällssynen att om både herremän och fattigfolk var jämlika inför döden, så borde de var jämlika även i livet.

Samtiden formar epidemierna. Spanska sjukan tystades ned. Namnet kom från de första rapporterade fallen i Madrid. Spanien var neutralt i första världskriget, och hemlighöll inte epidemin som de krigförande länderna. Spanjorerna fick skulden, fastän sjukdomen fått fäste i skyttegravarna.

Syfilis kopplades till lösaktiga kvinnor vid en tid då kvinnor lämnade hemmet för att arbeta. Tuberkulos kopplades till konstnärskap och kreativitet. Svininfluensa och fågelinfluensa handlar om vårt förhållande till globaliseringen och till djurhållningen.

Hösten 2001 gick larmet för bioterrorism då man trodde att mjältbrand skulle spridas. Epidemi uteblev, då det krävs att mycket stämmer för att en sjukdom skall sprida sig epidemiskt. Inte ens mjältbrand är så smittsam på stor skala.

Värt att notera är att Alcabes anser att sedan högmedeltiden har epidemiutbrott gynnat utbyggnaden av den moderna staten. Om syndarna provocerade Gud till att skicka sina plågor, måste kyrkan träda emellan för att stoppa synden. Om det fanns dåliga vanor hos de fattiga som gjorde dem sjuka, måste staten kontrollera deras lössläppta beteende.

När bakterieteorin började få fäste inom vetenskapen i mitten av 1800-talet, upplevde regeringarna en skyldighet att utvidga sin makt ytterligare, och höja hygienstandarden för de fattiga. Alcabes anser att bakterieteorin blev alltför framgångsrik. Bakterier sågs som den enda orsaken till sjukdom. De sociala villkoren som sjukdomarna frodades i ignorerades alltmer.

Tidigare sågs smitta som ett yttre hot, även om den var Guds straff för synden. Den moderna smittan kan sällan skiljas från sjukdomen. Om man blir smittad av Hiv, beror det på den livsstil som medför smittan. Idag skapar sjukdomen en identitet åt den smittade. Gayrörelsen byggde sin styrka och enighet runt sjukdomen.

Vår syn på epidemier återspeglar vår rädsla på andra fenomen så som fattigdom och globalisering. Spridningen av Sars visade tydligt att det som händer hos fattiga på andra sidan jordklotet även kan döda oss här i väst.

Alcabes kallar epidemiologerna för ”trollkarlar”. De går ut med osäkra förutsägelser om farsotens effekter. Men, konstaterar författaren, det finns inte någon prydlig definition på vad som är en epidemi. Här är Alcabes frågan på spåren om samhällets syn på epidemier har förändrats på senare tid.

Bakterier och virus kommer inte från ingenstans och utplånar mänskligheten obemärkt. Även de riktigt dödliga epidemierna sprids till en början långsamt, och kan ofta stoppas med vanligt folkhälsoarbete.

Folkhälsoarbetet idag sätter larmen i centrum, inte det vardagliga arbetet med att spåra sjukdomar på sjukhusen. Larmen ger inflytande. Inflytande för läkemedelsföretag, internationella organisationer, myndigheter och folkhälsoinstitut. Nu använder även amerikanska smittskyddsinstitutet CDC, krigsmetaforer som Code Red och War Room i sin verksamhet.

Idag spåras utbrott genom dataprogram. Dataprogrammen simulerar smittspridning baserat på folkhälsoinstitutens data. Alcabes är kritisk till den nya mjukvaran, kanske för kritisk. Han poängterar värdet av gammalt hederligt smittskyddsarbetet på fältet.

Dagens motsvarighet till Chadwick, är de myndigheter och folkrörelser som skapar upp offer, som måste tas omhand för sitt eget bästa. Syftet är att hjälpa, men ur boken framgår även institutionernas självbevarelsedrift – utan sjuka, inga institutioner.

Individualiseringen av folkhälsan har skapat synen att individens handlingar uppfattas kunna skada andra. De sociala sammanhangen, där sjukdomar sprids, bortser man ifrån. I boken understrycker Alcabes detta med riskbeteenden för HIV-smitta på bastuklubbar.

Dread är spännande läsning. Alcabes stil är något torr, men han känner väl till sitt ämne och det engagerar läsaren. Epidemier handlar om balansen mellan egenintresse och altruism. Rundturen mellan epidemiologi, kulturhistoria och samhällsdebatt är fascinerande och tänkvärd i sina många infallsvinklar.

Svininfluensan blev 2009 års stora skrämselhicka, och antiklimax. Det finns alltid en ny epidemi på gång. Livet är inte riskfritt, konstaterar Alcabes. Boken uppmanar oss att tänka kritiskt när larmen för epidemier kommer. Se över vem som larmar, och vad larmet verkar handla om. Risken finns annars att vi kommer att ropa ”vargen kommer” en gång för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Den smarta staden, en ny generation

De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans me...