onsdag 25 november 2015

Flyktingströmmen fortsätter genom våld och förtryck


Flyktingarna fortsätter att komma, oavsett vilka nivåer och hinder som Europas stater försöker lägga upp. Vad beror det på?

Många för fram tanken att det beror på befolkningstillväxten eller att det klimatförändringar som ligger bakom.

Det undrar jag, enligt FN så kommer 62 procent av flyktingarna till Europa i år från tre länder: Afghanistan, Eritrea och Syrien. Det är två länder i inbördeskrig och ett som är Afrikas Nordkorea (läs Paul Frigyes om Eritrea).

Här brukar det anföras att länderna sett en snabb befolkningstillväxt, som att Syrien gått från 4,5 miljoner invånare för trettiotalet år sedan till 22 miljoner nu. Fast den befolkningstillväxten avtog före Arabvåren. Det kan jämföras med Etiopiens snabba befolkningstillväxt, där invånarantalet nu är tätbefolkade 90 miljoner. Fast det kommer inte så många människor från Etiopien då landet länge haft en BNP-tillväxt på 10-12 procent och alltmer industrialiseras.

Afrika är en väldig kontinent men befolkningen kommer enligt FN att toppa år 2050 på 2,4 miljarder människor. Det är mindre än Kina, Indien och EU tillsammans. HIV och Ebola är på tillbakagång och i kombination med tillväxt behövs inte lika många barn.

Det som verkligen driver på människor att fly är krig, brutala diktatorer och mycket dålig ekonomisk politik. Sådana problem löser man inte i en handvändning, men det visar att flyktingsströmmar är något som kan påverkas av bra idéer. Det ligger inte ödesbestämt i något som är ännu svårare att påverka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

måndag 23 november 2015

Poänglösa Paris i terrorns skugga

Efter så många misslyckanden, så vill man inför COP21 i Paris göra ett avtal så säkert som möjligt. Terrordåden den 13 november har förstås satt mötet i larmberedskap, fast det mesta har egentligen redan underhandlats tidigare.

NIC-länder och utvecklingsländer kommer att stå för mer än fyra femtedelar av koldioxiden under det här århundradet. Indien och Kina tänker inte börja att riskera sin industriella utveckling, och har satt hårt mot hårt att USA och EU nu måste samla ihop pengarna till att börja betala 100 miljarder dollar om året i bistånd efter 2020. Läget för fonden är skakigt för både USA och EU är finansiellt pressade. Trots president Barack Obamas tal om hur viktigt mötet i Paris är, så märks det på utrikesminister John Kerry att USA inte är entusiastiskt över att börja betala. EU säger sig vara villigt att minska sina utsläpp med 40 procent till 2030, men bara på villkor att avtalet i Paris skulle lagligt bindande för alla länder. EUs nya medlemsländer i Östeuropa är fortfarande beroende av kolkraft för sin energiförsörjning och bakom kulisserna splittras EUs politik upp alltmer.

Hellre än att sätta fasta begränsningar av utsläppen av växthusgaser, har varje nation uppmanats att lägga fram sin egna föreslag om hur de ska nå sänkningar för ett mål de satt själva. Summan av dessa nationella förslag anses vara ett "avtal".

När det gäller Kina, med världens största utsläpp, är åtagandet i form av att man ska minska sina utsläpp när man nått topp omkring år 2030. Indien har inte ens engagerat sig som ännu. Det är en minoritet av de totalt 194 länder som åker till Paris som har stora utsläpp. De flesta länder har väldigt låga CO2-nivåer då de är fattiga utvecklingsländer.

Så det blir en överenskommelse i Paris, men den betyder väldigt lite. En negativ aspekt av att sätta mål är att beslutsfattare fokuserar på att möta dem utan att ta hänsyn till helheten.

Problemet med klimatpolitiken EU valde var att åtgärderna pekade ut hur mål skulle uppfyllas för förnyelsebar energi. EU ställde inte upp ett vettigt regelverk för att låta marknader och innovation lösa problemen. Fossila bränslen skulle göras så dyra att ingen skulle vilja använda dem, men EU glömde att om alternativen inte finns så kommer industri och samhälle fortsätta använda fossila bränslen. Elräkningarna och priset på bränsle stiger, och finns inte alternativet blir man tvungen att köpa ändå, om man inte kan flytta dit billigare energi finns.

Problemet är också att debattörer som Naomi Klein och andra har låst debatten till att handla om revolutionär samhällsomvandling, en enda möjlig lösning, inte om kostnadseffektivitet och teknik. För i händelse av att de mer extrema klimatscenarierna inte inträffar, skulle det finnas mindre anledning att oroa sig över bortkastade pengar och förlorade möjligheter. Det inte minst i en värld som balanserar på en mycket allvarlig skuldkris och marginalerna inte är särskilt stora.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 18 november 2015

Mass monitoring provides a false sense of security

Terrorism is by the nature of its rarity very difficult to battle with data mining and mass surveillance.

In Spiked! on November 18th 2015 I write about Why mass surveillance misses terrorists.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

fredag 13 november 2015

Fog computing, sakernas internet går från molnet till dimman


DLD Tel Aviv är Israels internationella teknikkonferens. I september kunde man bland konferensens hundratals startups, riskkapitalbolag och affärsänglar man ana framtidens trender. En viktig trend är molnets nästa steg, att bearbetningen av dataflöden börjar hamna närmare användarna.

Jag förklarar trenden i artikeln För internet of things är det bättre med dimma än med moln i TechWorld den 13 november 2015.

Dagens moln har problem med en ständigt växande trafik, vilket minskar både bandbredd och nätverkskapacitet. Fog computing kan underlätta ökad mobilitet och sakernas internet genom att uppmärksamma problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

lördag 7 november 2015

När bilen styr sig själv

Idag har en större andel av befolkning kört en bil än som någonsin hade ridit en häst i början av 1900-talet. Bilen blev inte bara en annan sorts häst och vagn, och även något mer än cykeln som ökade människors räckvidd lokalt. Bilen blev ett transportsätt som omvandlade samhället, stadskulturen och ekonomin. Från orörlighet till kontinental räckvidd.

Någonstans på 1980-talet verkar den människostyrda bilen nå sin höjdpunkt. Förarens förmåga är lika viktig som bilens teknik. Det är körkortens och bilkulturens era. Sedan blir körningen utan säkerhetssystem, GPS och hjälpmedel för svår och bilkulturen färgas av nostalgi. Bilsalongernas tjusning finns inte riktigt där längre.

Så sedan en tid så görs inte föraren medveten om alla data som bilarna faktiskt samlar in om körningen. Mätare blir inte mer komplexa för att föraren ska kunna fatta besluten fullt ut, de extrapolerar och sammanfattar. Det påverkar även transporterna. Trafik- och väderdata, navigering, uppkoppling till resten av trafiken genom appar som Waze har förändrat relationerna för gott.

Den genomsnittliga bilens förmåga överstiger allt mer den genomsnittlige bilförarens. Nu börjar tekniken överstiga den genomsnittliga väginfrastrukturens.

Bilen som tjänst är ännu inte här. Dagens tröskel för självkörande bilar är troligen infrastrukturen runt om bilen, att den smarta bilen inte har en tillräckligt smart teknisk miljö runt om sig.

Den första stora striden om de självkörande bilarna är förstås juridisk om ansvarsfrågorna, den andra stora striden är kulturell för att finna en balans mellan människan och maskinen. Kommer vi att bygga om vårt samhälle för att passa de självkörande bilarna eller anpassa dem till oss? Det första alternativet, givet bilarnas relativt låga förmåga till en början, verkar mest troligt. Människor anpassar sig lättare.

Då försvinner bilen som hobby, självförverkligande eller flykt. Möjligen finns den kvar på körbanorna och i motorsporten, men Formel 1s stora dagar med Ronnie Peterson, Niki Lauda, Mario Andretti, Gilles Villeneuve eller ens en Ayrton Senna känns avlägsna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant