tisdag 17 oktober 2017

TransVision 2017 in Brussels


On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at the TransVision2017 in Brussels. The conference will be held at the Muntpunt Grand Café.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 15 oktober 2017

Sammandrag politik och teknik GAL-TAN Arholma

Av Moralist - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4269104

Nedan följer en kort sammanfattning av Waldemar Ingdahls tal på Arholma GAL-festival.

GAL-TAN skalan omtalas idag men den är inte fullt så ny. Redan på 1970-talet fanns diskussioner om att debatten om ekonomisk styrning i samhället inte var nog för att beskriva politikens positioner. Det fanns även utrymme för att diskutera identitetsvärden och graden av frimodighet. Ett exempel är Nolan-diagrammet som skapades 1969 av David Nolan och som sedan ledde till utvecklingen av Världens minsta politiska test. Testet var det första som pekade på fler positioner i det politiska spektrumet än höger och vänster.

I mycket var testet en gimmick för att utmana allmänhetens uppfattningar i en tid av stillastående positioner inom politiken. En bred socialdemokrati stod ställd emot en lika bred liberalkonservatism, där vänstern förordade stor stat och stora fack och högern förordade stark stat och stora företag. Förvaltning av fördelning motsvarades av att maximera national champions, “går det bra för Volvo, går det bra för Sverige”. Frihet att välja det som är bra motsvarades av frihet att välja det som ger ekonomiskt värde. Enighet runt köttgrytorna motsvarades av enighet mot gemensamma fiender.

Både inom högern och vänstern blev GAL-TAN skalan synlig vid millennieskiftet. Berlinmurens fall och 90-talet var omtumlande, inte bara för geopolitiken utan även genom teknisk och social utveckling. Globaliseringen tog fart och stärktes av återupplivade regionala samarbeten. Generella teknologier förändrade livsvillkoren för de flesta. Kulturkriget hade fallit ihop och de konflikter som tidigare stått centrum hade svårt att samla entusiasm. På många sätt kan 1999 kallas för ett andra “68”, en tidpunkt som definierade politiska mål, vilka frågeställningar och tänkare som skulle ses som centrala och även metoderna för att genomföra sin politik. Nätverksteorin påverkar tillsammans med begrepp från rebel sell, ProAm och makerrörelsen. Det materiella överflödet gav möjlighet att göra sin grej under ansvar. Hoppers lag, att det är lättare att be om ursäkt än att be om tillstånd, öppnade för snabba förändringar. Öppen teknik, införseln av soft law och best practice blev viktigare sätt för att påverka.

En stor förändring i GAL-riktning var att företagandet gick från fabrikör till hipster. Det gav post-etniska, post-nationella, post-heteronormativa och även post-kapitalistiska värderingar ett större spelrum. Trots en vurm för småföretagaren på ett abstrakt plan hade politiken svårt att passa in utvecklingen i sina mallar. Där tidigare många var rädda för att “sälja ut”, förstod fler att det inte är formen utan konsekvenserna som är viktiga för en verksamhets värden. Kultur först, ekonomi sedan och politik sist? Motsvarande skedde även inom kulturen.

Redogörelse för hur samtida utveckling inom Artificiell Intelligens, digitaliseringen, sakernas internet, den uppkopplade omgivningen, förstärkt verklighet, neurovetenskap, bioteknik o.s.v. påverkar samtiden.

GAL-TAN skalan gäller även inom teknikpolicy. Vem styr teknikutvecklingen utifrån den? Vem samlar in, besitter och äger data?

Politiken är oftast en eftersläntrare till samhället, vilket är tydligt i hur partier, tankesmedjor och tänkare vänder sig mot att idédebatten förändras. GAL-TAN skalan skulle förändra politiken men utan den kan inte viktiga frågor om samtiden besvaras. Den som ser möjligheterna kommer att kunna forma dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 8 oktober 2017

Artificiell Intelligens. Varning för hype?

Artificiell intelligens är en epokgörande generell teknologi. Det betyder inte att allt som sägs om den är sant. På Medium den 8 oktober 2017 tar jag upp några av fallgroparna i artikeln AI. Varning för hype? Utan kunskap om vad som är rimligt om AI kommer samhällsdebatten att handla om det orimliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

torsdag 5 oktober 2017

Introduction to transhumanism


Cosmic Tortoise is a (Mostly) Rational exploration of Ideas, Science, Technology, Philosophy, Society; Musical performances; the Sensible and the Nonsensical; everything between and beyond.

Waldemar Ingdahl is the guest of episode 11 of Cosmic Tortoise and is interviewed by Ryan Ferris on the topic of transhumanism. Listen here for an introduction to the ideas in Dreams of transhumanism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 10 september 2017

Universalism mot brutalism


Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora statens återkomst fram, men den känns för behändig då den ska återkoppla till gamla strider. Året är inte längre 1983. Framförallt är det tydligt att även det som tidigare kallats konservatism, liberalism, libertarianism, socialliberalism etc. har splittrats. Värst gick det för konservatismen. Den är som egen politisk riktning illa ute, om inte t.o.m. borta. Även libertarianismen är illa ute, där bristen på idéer lett till en tom antisocialism.

Jeffrey A. Tucker beskriver i Against Libertarian Brutalism grundproblemet, att GAL-TAN skalan verkligen skär igenom alla idériktningar. De som Tucker kallar för humanitärer och brutalister passar till beskrivningarna.

Brutalismen är en liknelse Tucker använder från arkitekturbegreppet med samma namn, att använda skellettet av en teori utan sammanhang och överför det till politiken. Det blir då ett slutet system. Försiktigt har det kallats för tårtlibertarianism, men det begreppet kommer inte till kärnan som Tucker visar i An Aesthetic of Liberty. Nämligen att friheten bör syfta till en blomstrande samhälle. Det är därför som inte offentliga platser inte bör styras som privat egendom. Det ger snarare staten en oinskränkt makt då det släpper tanken på att skilja på stat och samhälle och styre under allmänna lagar.

Bristen på visioner inför framtiden har spelat en viktig roll och de fem punkterna Tucker föreslår i en ljus syn på människans utveckling, sluta tro att fiendens fiende är en vän, arbeta för fred och mindre våld, stå emot masshysteri och kämpa för emancipation är en bra början. Frågan är dock om ett sådant politiskt projekt på 2000-talet leder till ett förnyelse bortom 1900-talets liberalism? Framtidens idéer behöver utvecklas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 27 augusti 2017

Georgia’s winding road to reform

The high level geopolitical 14th Batumi International Conference gathered hundreds of politicians, business representatives, academics and civil society representatives under the title of “Georgia’s European Way — Ensuring Regional Stability”. I write about the current geopolitical situation in the EU's Eastern Partnership on Medium Georgia’s winding road to reform on 27 August.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

lördag 26 augusti 2017

Framtiden efter Lektor Caligula och Farbror Barbro


Stora förändringar står inför dörren i samhället, men det beror inte på något partis politiska agenda. Folkhemmet lämnade plats åt Nile City Sverige redan för tjugotalet år sedan. Nu försvinner även den samhället. De stora företagen och institutionerna som tycktes bortom påverkan är på tillbakagång. Stora, men knappast starka.

Det beror inte att på någon sida i politiken skulle ha vunnit. Kampen mellan Lektor Caligula och Farbror Barbro är fortfarande en boxningsmatch som drar publik, då den verkar erbjuda relativt enkla alternativ. Sanningen är dock att dessa två sidor i kulturkampen är sig rätt lika i backspegeln.

Överhuvudtaget är politiken en eftersläpande indikator om vart samhället är på väg och i många fall redan anlänt till. Kännetecknet är inte populismens påverkan på politiken utan att den idag är en depå för idéer, attityder och tankar från de årtionden som formade den. Fast det finns inget i verktygslådan därifrån som kan tilltala framtiden.

Konsumtionen av varor och idéer sker redan nu allt mer i sidled, snarare än uppifrån och ned. Delningsekonomin, nya tillverkningsmetoder och global kommunikation betyder att företag växer, blomstrar, anpassar sig och dör inom ramen för Schumpeters kreativa förstörelse. Det är också tydligt att frågor om etnicitet, kultur, livsstilsval och kroppslig frihet har tagit steg framåt mot en tolerans och mångfald som var otänkbar bara på 1990-talet. Det är skälet till varför konflikten kring dem trappats upp. Förändringarna är inte längre bara ytliga utanpåverk, som på Nile City Sveriges tid.

Vi vet vilken typ av operativsystem för samhället som har förbättrat våra kommersiella, kulturella och personliga liv: de som handlar om att maximera alternativen för individen. Det kräver inte förhandsgodkännanden eller tvångsbekräftelser. Det kräver konsensus endast när det är absolut nödvändigt. Nile City Sverige skapade i vart fall ett antal parallella spår på disken, nu gäller det att skapa en plattform där fler program kan lanseras utan att krascha hela nätverket.

Det är ovant. Politiska, sociala och kulturella konflikter handlade inte om den här sortens vägval tidigare. Visst finns det problem, men de är av en annan art än tidigare, då de är mer övergripande och komplicerade som de globala katastrofala riskerna. Politik och kultur handlar inte om att vinna och förlora, de handlar om att förbättra de till bud stående möjligheterna att utvecklas. Den berättelsen om entreprenörsskap, populärkultur, teknikutveckling och samhällelig experimentlust är den stora berättelsen som hittills inte berättats. Det är en berättelse om förändring, en förändring som nu en skrikig samtid ställer på sin spets.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

tisdag 15 augusti 2017

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!


Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen återspeglar den senaste politiska utvecklingen där politiska skiljelinjer inte längre bara vilar på vänster-mitten-höger skalan utan där debatter ofta står mellan öppenhet mot slutenhet, optimism mot pessimism, reformanda mot konservatism. Vilka är de nya positionerna i politiken.

Cyberliberalism, morfologisk frihet, transhumanism, posthumanism, bioliberalism, Hoppers lag, delningsekonomi, kryptokrati, framtidsoptimism, öppen teknikpolicy. På seminariet “Make the future come sooner!” talar Waldemar Ingdahl om de politikområden där GAL-perspektivet först bröt igenom höger-vänsterskalan.

Boka festivalbiljett via e-mail info(at)arholmanord.se, på festivalens webbplats och se festivalens sida på Facebook för fler talare och aktiviteter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 11 augusti 2017

Den stora statens återkomst?


Ser vi en återkomst för den stora staten?  Det sägs att de första årtiondena på 2000-talet brutit mot liberalisering och demokratisering, där friheter minskar och mänskliga rättigheter naggats i kanten.

Kostnaderna från kriget mot terrorismen har varit höga. Klimatpolitik, miljöpolitik, medelinkomstfällorna och satsningen på nationalstaten har påverkat världspolitikens riktning. Utlåningen har bekostats av den politik som skapat den stora recessionen med att lösa ut banker och företag som egentligen skulle gått i konkurs. Ekonomin vilar idag på att centralbanker trycker mycket nya pengar, och författaren konstaterar att problemen med hög skuldsättning kommer att fortsätta länge till. Den ”Pax Americana” som byggdes upp efter Kalla krigets slut underminerades genom att västmakterna så ofta bröt mot sina egna principer.

Dagens utveckling har en grund i den politik som fördes för 10-15 år sedan. George W. Bush var ett större problem än den Donald Trump hans politik många år senare skulle leda till. Men samtidigt är det en alltför enkel läsning av samtiden.

Mycket av samtidens snarstuckna och högröstade debatter om migration, populärkulturella symboler och allmän hårdaretagism bottnar i att de är så mycket lättare att ägna tid och energi åt än frågor om ekonomi, automatisering och globala katastrofala risker. Ofta är den förda politiken en reträttposition, snarare än en fråga om att nya idéer förs fram. Osthyveln har gått över verksamheter snarare än prioriteringar. Globala och regionala institutioner får stå tillbaka för nationalstater som inte kan lösa samtidens problem. Staten kanske är stor, men den är inte stark, och är inte den enskilt viktigaste aktören längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

söndag 25 juni 2017

Den smarta staden, en ny generation


De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans med vad stadsplaneringen kan göra för att förbättra den stadsrummet och att den stora recessionen satt mer press på cost-benefit analyserna. För det behövs logistik i kombination med uthållig energiförsörjning, vattenhantering och en förändring i att se stadens avfall som en resurs.

I början av 10-talet låg fokus på hur IT och data kunde användas, hur kunde system integreras med varandra? Byggnadsbranschen har inte varit så framstående som trott i fråga om att innovera och integrera. Det allmängiltiga problem finns där med säkerhet och massiv datainsamling som för andra exempel på sakernas internet (se industrin) och med tekniska trösklar (se smarta elnät), men intrycket är att det ofta varit svårt att få en tydlig förståelse av affärerna, riskerna och möjligheterna. Branschen har inte behövt en djupare förståelse av detaljerna inom IKT tidigare eller koppla till andra sorters system än fysisk infrastruktur.

LivingPlanIT gav intressanta idéer, men problemen var synliga. Den första generationens smarta städer var mycket teknikdrivna, låsta i kampen för att tilltala Richard Floridas “kreativa klass”, och det var ofta teknikföretag som låg bakom dem. Nästa generation av smarta städer, några år in på 10-talet, tänkte mer på att tekniken skulle lösa befintliga problem och förbättra livskvaliteten, snarare än att bygga helt nya städer från grunden. Rio de Janeiros samarbete med IBM var ett exempel på den andra generationen.

Nu börjar den tredje generationens smarta städer att kunna anas, den medborgarledda smarta staden. Det är inte bara att insamlade data används för att planera staden utan att de boendes data även påverkar de faktiska utfallen som i städer som Wien, Vancouver, Seoul och Medellin.

Framtiden för den smarta staden är förvisso att det finns teknisk infrastruktur, e-förvaltning och m-förvaltning på plats och en god användning av sakernas internet men det blir allt tydligare att den smarta staden aldrig bara kunde handla om teknik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 18 juni 2017

Oansenlig statuskonsumtion


Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även en viss ekonomisk förmåga. I dag, i mitten av 10-talet, skulle få bära en t-shirt med en stor företagslogga på (kanske för något annat värde).

Slutet för 00-talet gjorde lyx folkligt, relativt sett. De stora modehusen satte sin logga på det mesta och tjänar idag mer pengar då det än själva kläderna. Allvar, pretentioner och substans kom tillbaka i kulturen, fast som modetillbehör för att uttrycka status. Den ekologiskt odlade maten visade att köparen hade råd.

Elizabeth Currid-Halkett skriver på BBC om oansenlig statuskonsumtion, en vändning från statuskonsumtionen. Artikeln är intressant då den pekar ut vad ses som statusbyggande idag. Det handlar som vanligt om USA, men har en global påverkan.

Artikeln tar nämligen upp att de rikaste köper mer av utbildning, pensioner och hälsa- och sjukvård snarare än nya lakan i siden, designerörhängen eller en smartphone. Den konsumtionen har alltid funnits hos de rikaste men nu är den en kulturell signal, en inträdesbiljett. Ett exemplar av The Economist som sticker upp ur portföljen visar att personen minsann har haft råd med så mycket utbildning att kunna förstå innehållet i tidskriften. Själva tidskriften är inte lika dyr som att skaffa sig medlen att förstå den. Andra företeelser som tidskriften beskriver, som att amma sina barn, handlar än mindre om en produkt utan där handlar statuskonsumtionen att ha befunnit sig i de kostsamma sociala sammanhang där detta är norm.

Trenden kan innebära positiva effekter, att det blir "inne" att vara bildad, välmående och frisk även om artikeln ser det som negativt för att förstärker skillnader i samhället. Alla kan köpa en flaska dyr champagne om de har pengarna, men alla kan inte ta till sig oansenlig statuskonsumtion även om de lägger ned mycket pengar. Fast å andra sidan kan det även bli för mycket av det goda.

Frågan är om nästa steg blir human enhancement, en förbättring av den mänskliga kroppen och sinnet?

Samtidigt är det slående att den oansenliga statuskonsumtionen sker på tjänster och sammanhang där 1900-talet instiftade de stora likriktande systemen för utbildning och sjukvård, som idag inte fungerar för att ge valmöjligheterna till att maximera antalet alternativ för individen och de grupper de bildar för att upptäcka och följa sin egen lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

söndag 11 juni 2017

Läkemedelsindustrins förnyelse börjar i tillverkningen


Om då inte digital health har motsvarat förväntningarna, varifrån kommer då utvecklingen i läkemedelsbranschen?

Medtech blir allt viktigare och det passar in i sjukvården kedja. Det går inte bara att arbeta på ett läkemedel, det behövs mer värde i produkten, som diagnos och övervakning för att hålla ordning på om patienten verkligen tar medicinen. Det ger en del intressant nytänkande, som bioelektroniska implantat. Det är alltså lättare att få igenom en specifik maskin som gör en funktion, än en allmängiltig app.

Utvecklingen till att kräva värdebaserad vård, istället för att bara behandla kliniska tillstånd, fortsätter. Då måste läkemedelsföretag vara tydliga med hur de skapar värde för vårdkedjan och blir lättare om de kan visa att de behärska en viss aspekt av branschen.

På tillverkningssidan kommer en stor förändring om medtech blir viktigare. Dagens produktionsmetoder grundar sig på partivis tillverkning, precis som på Old Pharmas 1900-tal. Det betyder att olika delar av tillverkningen görs på olika anläggningar, blandningen av pulver på en plats, pressande till ett piller på en annan, paketering på en tredje o.s.v. Tidsödande, ineffektivt, brist på flexibilitet och produkterna blir i alla flyttar känsliga för förorening.

Continouos manifacturing har varit omtalat länge i läkemedelsindustrin, men få har tänkt vidare på följderna särskilt med spridandet av chemputer, 3d-skrivare, i åtanke. Utvecklingen ger möjlighet för mindre företag att ta sig fram, då de inte kunnat skaffa sig så stora anläggningar att de kunnat hålla lägsta effektiva skala och i många fall varit tvungna att lita på tredje parts legotillverkare.

Blir fabrikerna mindre, effektivare och får snabbare tillverkningsprocesser så kan de tillverka läkemedlen närmare där de behövs och medtech kan läggas till från början, och inte som ett eget steg. Det förbättrar logistiken också.

Troligen är det starkare småföretag i branschen som har bättre möjlighet att komma igenom regleringsprocessen och kunna förnya medicinen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 4 juni 2017

Artificiell Intelligens i samtidsdebatten


Det var intressant att tala om artificiell intelligens och transhumanism på Automata:bieffekter, Den Reflekterande Ingenjören och Teologiska Högskolan Stockholm. Några spridda tankar.

Automatiseringen handlar inte om att ta bort folk idag. Det var den äldre automatiseringen i löpande bandet. Arbeten förändras och automatisering går mot att förstärka människans förmåga genom att roboten samarbetar som en medhjälpare i att lösa arbetsuppgiften, snarare än att ersätta rutinjobb. Ett exempel är 360 Scheduling. Robotarna gör det fysiska arbetet, människorna skapar mervärdet.

Samtidens debatt kring automatisering behöver mer diskussion om Moravecs paradox (abstrakt tänkande behöver mindre datakraft än sensoriska och motoriska uppgifter). Problemet är inte att jobben försvinner, för det har jobb alltid gjort, utan att så få nya jobb skapas. I kombination med extremt billigt kapital driver det automatiseringen framåt. Den lösning som samtidsdebatten brukar ta upp är mer och längre utbildning, men livslångt lärande är svårt vid ständiga förändringar. Varannan vecka fördubblas mängden data som finns, även om 90 procent är ostrukturerad.

Nick Boströms argument om AI finns väl spritt i debatten, men AI-forskaren Ben Goertzel har en god poäng om att riskerna i belöningsmaximerande AI dras ut till att bli problem för AI i allmänhet, snarare än just det belöningsmaximerande paradigmet för att bygga superintelligent AI. Antaganden om en förutsättningslös intelligens “open ended intelligence” pekar på en mycket öppen och komplicerad framtid än vad samtidens debattörer om AI verkar förutsätta. Superintelligent AI är troligen det bästa sättet att möta framtidens globala katastrofala risker och kunna ta vara på framtidens möjligheter till fullo.

AI diskuteras allt mindre som science fiction, men ses fortfarande som något avlägset. Det är sammanfattningsvis problemet med samtidens debatt. Det är viktigt att medvetenheten om teknikens möjligheter sprids. Det inte bara för att få större förståelse, men för att många av dagens stora AI-lösningar är så dyra att det behövs mycket stora mängder data för att investeringarna ska återbetala sig i effektivitet. Kunskapen gör att även botar och analysprogram diskuteras och att det avdramatiserar tillämpningen av AI i hela samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 28 maj 2017

Digital health, misslyckad disruption?

För några år sedan var digital health omtalat som den nya disruptionen. Nu skulle vårdkrisen lösas, medicinen skulle förbättras och stora data skulle slå igenom i folkhälsan. Digitaliseringen skulle forma New Pharma och utvecklingen på 2020-talet.

Hur gick det då? En del startups lyckades men den stora omvandlingen har vi inte sett. Thomas Goetz skriver i nya numret av Inc magazine om sina vedermödor i artikeln I Tried to Revolutionize Health Care. Here's Why It's So Hard to Crack.

Nischföretagen har haft det lättast, som så ofta. Thomas Goetz pekar på en del viktiga problem men nog fanns en del av varningstecken redan när Goetz bildade sitt företag? Det även på sjukvårdens IT-sida.

Problemen finns även i politikens förhoppning på att monopsoni ska lösa samordningsproblem i sjukvården, men många av problemen med kostnader och tillgång går inte att reformera bort så lätt, då de ofta är features snarare än buggar i systemen (för vissa grupper).

via GIPHY

För som Tekniken befriar kroppen- framtidens medicinska teknik, patienterna och sjukvården tog upp är sjukvården också en fråga om idéer, uppfattningar och högst påtaglig lagstiftning om hur sjukvård bör se ut. Vilka bör sjukvårdens målsättningar vara? Att återställa till ett tänkt tillstånd av friskhet eller att förebygga sjukdom? Kanske till och med förbättra det mänskliga tillståndet? Svaret på dessa grundläggande frågor avgör även vilken teknik som kommer att mottas inom vården och hur. Den debatten handlar om mer än bara finansieringsfrågor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 21 maj 2017

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer på humanism och postmodernism till en följd av ett skifte inom filosofi, etik och samtidsdebatt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 15 maj 2017

Human-Robot Interaction. Heaven or Hell?


On 11 May, I was invited as a speaker to the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights, organized by the Stockholm School of Theology and with the assistance of Cusanus. My presentation had the title What does transhumanism say about future possibilities and threats? and discussed the development of information technology, biotechnology, nanotechnology, synthetic biology, cloning, cognitive technology, neuroscience and medical developments. The scope was to answer some of the question of what are the ethical and political effects of transhumanist technology are to society at large.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 14 maj 2017

Artificiell Intelligens hos Den Reflekterande Ingenjören


Ingenjörer utan Gränser bjöd den 9 maj 2017 in till debattserien Den Reflekterande Ingenjören i Uppsala om den artificiella intelligensens möjligheter och risker. Fokus på paneldebatten skulle kretsa kring AI i Sverige. Hur använder vi oss av AI idag och bör det satsas mer på området? Vilken riktning borde isåfall forskningen ta?

Mycket stora och varierade frågor som jag, Kajsa Norin från organisationen Stockholm.AI, Mikael Laaksoharju; doktor i datavetenskap med inriktning mot människa-datorinteraktion samt Ann-Therese Enarsson; VD på tankesmedjan Futurion diskuterade med Hans Liljenström; teoretisk biofysiker och professor på Institutionen för Energi och Teknik på SLU i Uppsala som moderator.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 12 maj 2017

Fem lärdomar från president Emmanuel Macron

Våga frifräsa från gamla institutioner

Partier i Frankrike är mer centrerade till en person, men Emmanuel Macrons #jemarcheseul var ändå viktigt för att sätta fokus på de egna idéerna, snarare än att bara hålla sig till att vara emot Marine Le Pen. Äldre partier och institutioner är inte byggda för samtidens debatter.

Ja till EU!

Skylla på Bryssel ger inte längre snabba opinionsvinster. Det är bättre att lyfta visioner och ställa krav utifrån dem. Då vågar man ta valet som en folkomröstning om globaliseringen (hur illa det går annars, se på David Cameron och Matteo Renzi)

Normalisera aldrig, men sprid kärlek

Macron normaliserade aldrig Le Pen. Han markerade alltid att hon saknar politik, parasiterar på människors rädsla och var en ovärdig presidentkandidat. Macron kombinerade detta med att aldrig gå på de väljare som skulle kunna tänka sig rösta på henne. Klokt val. Det räcker inte med att peta hål på motståndarens idéer, även om de är dåligt ihoptänkta eller motbevisade. Det särskilt om de går ut på den egna kränktheten. Praktiska svårigheter eller hål i teorin kan alltid bemötas med en förklaring framtagen på stället och som passar ihop med idéerna som helhet. Då vinner man på motsatsen till triangulering, lyft egna idéer istället för att tala om motståndarens.


Släpp scripts och soundbytes

Lär av Emmanuel Macron på Whirlpool-fabriken som skulle läggas ned och flyttas till Polen. Marine Le Pen åkte ut och berättade att hon minsann skulle rädda den om hon blev president. Macron åkte ut och förklarade noggrant sin position. Ingen älskade honom, buropen fanns där, men han blev mer respekterad. Respekt är nog för att vinna rösten, kärlek kan vara överkurs.

Slå till mot fake news 

Etableras den kontakten går det också att få en starkare position mot massmedierna och även konsekvent stänga ute propagandacentraler som RT. Hackerattacken bemöttes med att kräva Marine Le Pen på källor, vilka hon inte kunde ge för att inte riskera att avnormalisera sig. Ett viktigt skäl till att hackerattacken aldrig blev viral. Då kom debatten att handla om idéer och Macron vann.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 7 maj 2017

Frihetliga cyborger och bevakade kroppar: etiska perspektiv på AI, gränser och kontroll


Den 6 maj 2017 debatterade jag med Cecilia Åsberg (professor i genus, natur, kultur vid Linköpings universitet) och Helena Granström (författare, poet, fysiker) om Frihetliga cyborger och bevakade kroppar: etiska perspektiv på AI, gränser och kontroll inom ramen för Orionteaterns debattserie Automata:bieffekter. Moderator för debatten var författaren Carl Åkerlund.

I debatten presenterade jag begreppen cyborg, cybernetisk organism, och artificiell intelligens. Lyssna här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 30 april 2017

Ghost in the Shell: Scarlett Johansson

Rupert Sanders version av den klassiska animefilmen Ghost in the Shell med Scarlett Johansson verkar inte bli en succé, även om den klarar av att dra in sig budget. Filmen kom under årets hårdaste månad, då alla bolagen släpper sina blockbusters, men Ghost in the Shell var med en inspelningsbudget på 110 miljoner dollar och en marknadsföringsbudget 30-50 miljoner dollar gjord för den konkurrensen.

Vad har mottagandet berott på? Det är så enkelt att det inte är en bra film. Vissa scener och intryck är hämtade från tidigare filmer och TV-serier i franchiset, men inte de grundläggande koncepten.

Filmen använder den nu ganska slitna idén med den förrådda supersoldaten. Likt en John Rambo eller Alex Murphy har major Mira Killian aldrig själv valt att bli cyborg. Det var något påtvingat, medan förlagans Motoko Kusanagi valde det själv. Det skulle kunna säga något om skillnaden i syn på hur man kan påverka sin tillvaro, men det är troligen bara ett mindre jobbigt sätt att skapa konflikt än att utveckla dramat (jämför med stuffed into the fridge). Det görs en poäng av att Mira Killian är unik, den första cyborgen med full robotkropp, men det var inte Motoko Kusanagi i serien. Kusanagis kropp ser där ut som en vanlig serietillverkad kropp, men med militära modifikationer.

Handlingen är ofta lätt att förutse men det stora problemet är att berättelsen ställer publiken inför de motsatta filosofiska frågorna från Masamune Shirows manga och Mamoru Oshiis anime. I Rupert Sanders version handlar det om majorens frågor om vem hon var och varifrån hon kommer, istället för vem hon verkligen vill vara och vart hon är på väg.

Rupert Sanders twist att Mira Killian egentligen är japanska Motoko Kusanagi som kidnappats för experimentet att bygga en full cyborg är, trots sin logiska kullerbytta att en bortrymd tonåring skulle vara ett lämpligt försökssubjekt, en intressant idé. Handlingen är dock inte tillräckligt intelligent för att göra mer av tanken av hur påverkan från kropp och kultur kan förändras. Mira Killian förblir densamma.

Det blir än mer uppenbart i slutscenen med Hideo Kuze, där hon väljer att avstå från transcendensen för att bevara sig själv. Filosofin bakom Ghost in the Shell: Scarlett Johansson har svårt för tanken bakom människans och maskinens sammangående. Tekniken ses, liksom i vår samtids filosofiska system, som något utanför personen, något främmande för människan och med en vag gräns som inte får överskridas. Personligheten är en avgränsningsbar essens vars inre röst går att lyssna till.

Den teknologiska singulariteten är höjdpunkten i mangan och animen med de symboliska slutorden “Och vart går den nyfödde härifrån? Nätet är vidsträckt och obegränsat”. De ställde nya frågor, snarare än att ge lätta svar som Scarlett Johanssons slutreplik "det finns mer arbete att göra".

Det sista är kanske höga krav att ställa på en Hollywoodproduktion, “Robocop with tits”, men det är ledsamt för att publiken tidigare varit så bortskämd med intressanta idéer från tidigare filmer och serier. Nu får vi vänta till kommande anime.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 23 april 2017

En ny form för IMF och Världsbanken


Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i Bretton Woods år 1944, inte beroende på vem som är där utan vem som inte är där, president Donald Trump och Kinas konkurrerande finansiella institution den asiatiska infrastruktursinvesteringsbanken AIIB.

Donald Trump gillar inte IMF och Världsbanken. IMFs största nödlån på 10-talet har gått till Grekland för att hålla ihop EU och till Ukraina för att bevara landet som motvikt till Ryssland. Båda går emot Trumps politik att försvaga EU och att ha en vänskaplig relation med Ryssland. Det har länge funnits en kritik från USA att IMF tillåter länder som Kina, Japan och Tyskland inom eurozonen att manipulera sina valutakurser för att vinna handelsfördelar. Den kritiken har blivit starkare med Trump, som gick till val på det.

Fast dagens situation beror på att USA inte längre finner sängen man bäddade bekväm. År 1944 föreslogs på Bretton Woods-konferensen att det skulle bildas en International Trade Organization (ITO) och bancor, en internationell valuta för handel, skulle ges ut av IMF. Pådrivet av John Maynard Keynes hade IMF fått en roll som världens centralbank, som troligen lånat ut mycket. USAs linje var istället att knyta alla valutor till dollarn, som i sin tur var knutet till guldets värde till en kvot som Kongressen beslutade. Andra länder skulle inte kunna devalvera utan att samråda med IMF och lån skulle ske för relativt kort sikt. Vid den här tiden var USA tveklöst världens största kreditgivare (inte minst efter att Ivar Kreuger gjort bankrutt) och den linje de genomdrev speglade det.

Tiderna förändrades. President Richard Nixon släppte guldmyntfoten för att kunna finansiera Vietnamkriget och dyra socialförsäkringsprogram som Great Society och Medicare och Medicaid med sedelpressarna. Budgetunderskotten blev normala och USA en av världens största låntagare. Istället för att vara övervakare av det finansiella systemet fick IMF och Världsbanken bli dess brandkår respektive socialassistent.

USA har som största ekonomi ett mycket stort inflytande över IMF och Världsbanken, med 15 och 17 procent av rösterna i respektive exekutivkommittée. Det var förstås tydligt att det var ett läge som skulle komma under debatt, när Kina och andra NIC-länder växte ekonomiskt. Dollarn är fortfarande central för världens finansiella system. Därför var det inte konstigt att Kina grundat en konkurrerande världsbank AIIB med de stora mängder kontanter som landets centralbank sitter på. Det är tydligt då AIIB ger medlemskap till länder utanför Asien och dessutom investerar i bara infrastrukturprojekt. Världsbanken och de olika regionala investeringsbankerna, som Asian Development Bank, ger lån till allt möjligt från infrastrukturbyggnad, miljövård till projekt för att främja jämställdhet. Det var omskakande att Storbritannien bröt linjen i G7 för att gå med i AIIB, vilket USA och Japan inte gjort. Sverige har också gått med i AIIB, utan att landets samhällsdebatt tag större notis om det. Skälet till att gå med tidigt är att först in får flest aktier med högst röstvärde i banken. Kina kontrollerar en tredjedel av rösterna.

I dag finns det ett lapptäcke av flytande valutakurser och valutaunioner, men det främsta problemet är inte bristen på krediter, utan att så många länder ger ut så mycket valuta. Det är därför fortfarande IMFs form som övervakare skulle vara aktuell igen, kanske med utgivandet av fler valutor för respektive handelsform, frigjort från statliga fiatvalutor med hjälp av Blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 16 april 2017

Tar robotarna alla jobb eller all sysselsättning?


Carl Benedikt Frey och Michael Osborne vid Oxford University gav 2013 ut en rapport som slog ned som en bomb i samhällsdebatten: The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerization?”. Frey och Osborne kom till slutsatsen att 47 procent av de amerikanska jobben hotas av digitalisering inom en tjugo års tid.

Efter det så har studien från Frey och Osborne varit en viktig referenspunkt i samhällsdebatten. Exempel är Bill Gates skrämda förslag om en skatt på robotar (vilket Frans Sporsén har ett bra svar på).

Kritiken har däremot inte var lika omtalad. Melanie Arntz, Terry Gregory och Ulrich Zierahn vid OECD publicerade 2016 ett intressant svar på Frey och Osborne. The Risk of Automation for Jobs in OECD Countries lyfter fram att Frey och Osborne analyserar arbetsmarknaden efter antalet yrken som utförs (occupational based approach) snarare än de uppgifter som utförs (task based approach). Det ser Arntz, Gregory och Zierahn kan lätt överskatta automatiseringens effekter.

I motsats till de pessimistiska prognoserna, verkar artificiell intelligens påverkan på efterfrågan av mänsklig arbetskraft bero mycket på det relativa priset på kapital, snarare än teknikdeterminism. Det är rätt få företag som känner till Industrie 4.0 även Tyskland.

Automatiseringen verkar mer vara en transition, snarare än en revolution. Det är syn som också underlättar för att finna rätt nischer för mänskligt arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 9 april 2017

Terrorteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama


Lastbilsdådet på Drottninggatan i Stockholm är en del av en sträng av liknande dåd, med en inneboende dramatik. En dramatik nu så välkänd att det inte behöver vara säkert att den förmodade terroristen inte behöver ha haft kontakt med en terrororganisation. Den nya sortens terrorism liknar clownpaniken hösten 2016, ett emergent fenomen baserat på ett antal idéer och sociala förhållanden som pusslas ihop till ett liknande mönster av handlingar.

Yuval Noah Harari, professor i världshistoria vid Hebrew University och författare till Sapiens och Homo Deus, skrev 2015 en artikel i Guardian, som är väl värd att läsa om. Harari påpekar att terror är en dålig militär strategi, då det lämnar besluten hos motståndarna. Därför ser Harari terrorister mer som teaterfolk. Kostnad och effektivitet, anger artikeln som mindre viktiga för attentaten. Terroristerna försöker få relativt små händelser att bli symboliskt laddade.

Harari ser också teaterliknelsen hos dem som bekämpar terror. Tänk mindre som generaler och mer som producenter, uppmanar han. Harari berättar varför att staternas nolltolerans mot politiskt våld driver dem till att överreagera.

Samtidigt så finns dock ett motsvarande drama, säkerhetsteatern. Om bara säkerheten blir synligare, så kommer den göra oss tryggare. Kostnad och effektivitet är inte viktiga, det är åtgärderna i sig själva som är viktiga i denna dramaturgi. Terrorteaterns dramaturgi är framgångsrik när den kan samspela med säkerhetsteaterns dramaturgi.

Noah Yuval Harari argumenterar för att den stora risken med terrorism är att samhället överreagerar. Det har Harari rätt i, och han har rätt i att risken för att någon får tag i ett massförstörelsevapen är allvarlig. Den andra delen av ekvationen om hårdaretagismen behöver också ses över. När föll ETA, IRA, RAF och andra våldsdrivna organisationer bort? Finansieringen försvann, men också när deras berättelser bekämpades och inte längre nådde fram. Den samhällsdebatten har sällan tagits upp de senaste åren, då hårdaretagismen har satts som svaret. Att vinna människors sinne för framtiden, handlar om att vinna båda akterna av dramat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 2 april 2017

Det finns inget spöke i maskinen

Jag skriver på Medium den 2 april 2017 om franchiset Ghost in the Shell och dess olika inkarnationer i Det finns inget spöke i maskinen. Mangaserien av Masamune Shirow kom flera år före att internet blev allmänt tillgängligt och långt före dagens utveckling av AI. Idéerna han skrev och tecknade om har vidareutvecklats av flera filmskapare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 1 april 2017

Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över



Liberalkonservatismen har alltid varit en fråga om slitningar, ända sedan ordet först myntades. Den uttalas gifta ihop två ideologier till den så kallade “borgerligheten”. Jag skriver artikeln Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över i Frihetssmedjan den 31 mars 2017 i samband med Moderaternas Sverigemötet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 19 mars 2017

Transhumanism, ethics and human rights


The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ethical and political issues as well as a reorientation of human rights.

On 11 May 2017, Stockholm School of Theology (THS) organizes the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights. Click on this link for further details and registration.

I am invited as a speaker to give the perspective of the transhumanist philosophy What does transhumanism say about future possibilities and threats?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 mars 2017

Postmodernism och nätverksteori


Postmodernismen var aldrig någon sammanhållen och programmatisk rörelse. John Swedenmark beskriver det i inledningen av en essä om Giorgio Morandi och "il pensiero debole". Samtiden är marinerad i postmodernismens olika strömningar, strömningar som gått vidare, och det har till och med funnits tillfälle att skriva retrospektiv över postmodernismen.

Ändå lever en "cartesiansk ångest" kvar över postmodernismen, där väl ofta kränktheten blir en pose. Ofta därför att postmodernismen först gjorde sig märkbar i en serie kritiker av moderniteten. Då sammanblandades den ofta med dekonstruktion av det modernistiska paradigmet, nämligen att det går att observera en övergång från kunskap från uppenbarelser i förmodern tid till modernitetens empiri över till postmodernismens epistemologiska pluralism.


Nu betyder ju inte epistemologisk pluralism att alla sätt att söka efter kunskap är lika varandra. Snarare understryker det vikten av att titta på flera olika metoder att nå kunskap för att kunna fördjupa sanningen och nå en djupare förståelse av frågan som ligger för handen. Vissa metoder att nå kunskap är mer tillämpbara eller värdefulla, men snarare än kunskapshegemoni råder det en slags kunskapshierarki.

Det är den postmoderna nätverksteorin, där det finns samband mellan olika sorters kunskap. Det kan vara mer intressant att studera hur "sanningar" förändras, än "sanningen i sig själv". Det visar också hur kunskap och metod är sammankopplade i nätverket, börjar man att nysta upp nätverken så faller båda. Vissa kunskapsnätverk är dock mer uthålliga än andra, både för falsifiering såväl som för teoretisk kritik. Det är därför postmodernismen ibland kan förvåna genom att genom att använda rationella metoder, det är i kunskapsteorin som skillnaden blir tydlig.

Det finns tänkare som kopplar postmodernismen till det förmoderna, men snarare är den moderniteten som är närmare kopplad tankemässigt. Nätverksteorin är ett paradigmskifte som inte ska underskattas. Där brukar en mer avancerad kritik av postmodernismen fråga vad dessa nätverk är upphängda på, och då är nätverket ju bara upphängt på sig självt. Där blir "sanningar" provisoriska och öppna för tolkningar genom olika synsätt.

Alltså kallas postmodernismen för relativistisk, men att vara relativistisk är inte lika med relativism. Det blandar ihop teorins begränsningar med vad teorins ska representera. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Samtiden sägs ofta vara postmodern, vilket till viss del kan sägas stämma, fast en viktig fåra är snarare en form av cynisk objektivism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 10 mars 2017

Teknik, makt och mänsklighetens framtid


Waldemar Ingdahl ger föreläsningen Transhumanism och den möjliga människan för kursen Teknik, makt och mänsklighetens framtid den 9 mars klockan 17:15 i sal 12:129 i Blåsenhus, Uppsala. Kursen ges av The Centre for Environment and Development Studies, CEMUS.

Föreläsningen handlar om utvecklingen inom informationstekniken, biotekniken, nanotekniken och kognitionsvetenskapen och hur dessa går mot en teknikkonvergens. Hur utvecklades den transhumanistiska filosofin och vilka effekter har den haft för synen på människans förhållande till tekniken?

Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag 5 mars 2017

Transhumanismen, en rörelse av förändring


Orden börjar att dyka upp allt oftare. Singularitet, teknikoptimism, biohackare, livsförlängning, posthumanism och även transhumanism. Bland startups, på Reddit, bland forskare, bland politiska kommentatorer med en bredare överblick än till nästa val och även bland helt vanliga “svenssons”. Fram tills helt nyligen var de främst omtalade i mindre grupper av framtidsforskare (de som ser längre än hur pensionssystemet utvecklar sig till år 2030), teknikbloggare, en mindre andel forskare som just börjat nå seniora position och ett litet fåtal skribenter.

Det var i mitten av 00-talet som t.ex. innovatören och teknikdebattören Ray Kurzweil publicerade boken “The Singularity is near”, Aubrey de Grey började att nå ut i bredare kretsar med sina tankar om att forska en bot för åldrandet och vid Oxfords universitet grundades Future of Humanity Institute med sin långsiktiga framtidsforskning och katapulterade Nick Bostrom ut på den globala scenen. Självfallet gjordes mycket arbete av tidiga tänkare som FM-2030, Max More, Julian Huxley och så vidare, men 00-talet pekade på en popularisering bland de intellektuella. Det blev mer möjligt att ställa frågor frågor kring de teknologiska utvecklingar som började att visa resultat.

För bara några år gav sökordet transhumanism något hundratusental träffar på Google, idag är det nästan två miljoner. Det blev möjligt för bestsellerförfattare som Dan Brown att söka idéer på området och få dem hyfsat förstådda av en bred publik. Mediapersonligheter och kändisar som entreprenören och miljardären Elon Musk, ståupparen och debattören Joe Rogan och TV- värden Jason Silva “den virala videons Timothy Leary” kunde ta upp mycket av idéerna i ännu bredare sammanhang. Visst, det är en tid då de döva kan höra genom mikrochipimplantant, de lama kan gå med exoskellett och de döda kan väckas genom nedkylning.

En tid av omtumlande förändringen måste förklaras och beskrivas för att få ett bredare genomslag. Det finns fortfarande en oro hos en del som debatterar förändringarna i samhället och teknologin för att se till helheten. Singularity University är t.ex. inte förtjusta i att beskriva sin verksamhet med termen transhumanism, trots att en förändring för en miljard människor allt ofta handlar om radikala omvälvningar i hur människor lever.

Få andra termer har samlat frågeställningarna lika bra som transhumanism, särskilt för att om samtalet bara handlar om radikal livsförlängning, avancerad protesteknik, nootropika, biohackers, och så vidare var för sig så missas de viktiga kopplingarna mellan teknikerna. Utan artificiell intelligens troligen ingen fullständig förståelse av genomet. Utan en syn på hälsobegreppets förändring över årtiondena, ingen djupare förståelse av protestekniken. Därför har transhumanism blivit ett paraplyord för hur vetenskap och teknik förändrar det mänskliga tillståndet. Frågan är vilket ord som kommer att användas för att beskriva i vilken riktning och hur det mänskliga tillståndet borde förändras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 26 februari 2017

Herbert Söderströms hämnd på internets postkontor

Av Simone Ramella, crop by Luigi Chiesa - Image:Cassetta posta.jpg, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3256658

För några dagar sedan började ett klipp med gamle skjutjärnsjournalisten Herbert Söderström att gå i de sociala medierna. I ett klipp från programmet Dokument Utifrån så säger Herbert Söderström mitt upp i den första hypen om hemdatorerna att de inte är en rimlig investering för de flesta människor, om de inte spelar datorspel. Samma år satt jag framför min ZX Spectrum och älskade Sir Clive Sinclair för hans dator på 48K.

Nu hör det till saken att Herbert Söderström var en av de första journalisterna som skrev om hemdatorer. År 1983 hade han kommit ut med boken Min väg till datorn : En bok för dig som vill lära mer om datorer och det skulle visa sig att Herbert Söderström fick både rätt och fel, som bloggen Spelpappan visar. De två datortillämpningar som visade upp en spännande potential i början av 1980-talet var franska Minitel och den datorkraft som japanska företag byggde in föremål (Nintendo Game and Watch).

Ledarskribenter använder alltså av en svensk IT-journalistiks urfäder som ett varnande exempel på hur lite vi "fattar internet 2017", det inte minst för att ta fram bilden av internetleverantörerna som postkontor "Rent tekniskt är de alltså att jämställa med PostNord (det som på din tid hette Posten)".

Men är PostNord verkligen neutralt? För några sedan skrev jag om Kampen om nätneutraliteten: universitetet och garaget och den senare uppföljningen Nätneutralitet för vem?

Ett frankerat paket med en bomb i kommer inte levereras, om brevbäraren upptäcker det. Betalar jag mer för portot så kommer mitt brev fram snabbare som expresspost.

Tänk dig ett postkontor som slänger mer än 90 procent av den post som lämnas in! Det är faktiskt vad internetleverantörerna gör med spam. Eller tänk dig en brevbärare som åker med en lastbil full med post och förstår att hela lastbilen ska lämnas till samma företag, så den stackars receptionisten drunknar i post, och istället kör iväg och dumpar posten i en sjö. Det är vad som sker vid en DDoS-attack.

Tänk dig en postiljon som håller varje kuvert som ska delas ut emot en ljusstark lampa för att se innehållet och att det en är en viktig del av affärsidén för posten. Deep packet inspection handlar om att internetleverantören tittar in i "brevet", bl.a. för att leta efter virus men också för att kunna styra efter hur dyr trafiken är för leverantören att leverera som fildelningsprotokoll, VoIP eller Netflix. Bring och PostNord kan ta extra avgift för skrymmande post, men en ISP får sköta det med att diskriminera vissa sorters post.

Ett skäl till att bilden om "internets infrastruktur är skild från innehållet" finns kvar är att konsumenter bara ser "sista sträckan" på internetleveransernas kedja: Bahnhof, Bredbandsbolaget och deras konkurrenter med tydliga varumärken, inte de många företag och organisationer som utgör kedjan. Det är också svårt att veta hur internetleverantörerna diskriminerar och företagen är av förståeliga skäl inte så intresserade av att öppna upp informationen om en viktig del av sin affärsmodell.

Går vi ifrån bilden av "internet är som posten" så kommer samhället istället in i en jobbigare debatt om vad som ska prioriteras, blockeras, släppas igenom eller gå före i trafiken och på vilka urval. Det är Herbert Söderströms revansch, han ställde frågor kring internet och sett från den kunskap han hade 1984, så var hans slutsats begriplig. Riktigt om vår samtids slutsats kommer att ses begriplig i backspegeln återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 19 februari 2017

När facket blir en app, decentraliserade autonoma hjälpkassor


År 2017 präglas av en underlig stämning i politiken. Lena Melin tar upp glåmigheten bland de politiska partierna i Sverige, men den är inte så mycket en del av decemberöverenskommelsens strypta politiska landskap, som en internationell trend av idébrist från de politiska tänkare och institutioner som tankesmedjor, institut och seminarier som skapar upp de idéer partierna gör till program.

Det finns ett stort reformbehov av samhället och i styrmodellerna, men för att reformera behöver man en målbild som inte är alltför praktiskt genomförbar i sin samtid (då händer inget). Tester och prototyper som sedan skalas upp är ett normalt förfarande idag, förutom i politiken. Det gör politiken mycket teoretisk, långsam och att gissningar vägleder värderingarna snarare än kunskap.

Systemet för socialförsäkringar är ett sådant system. I Aftonbladet tog jag upp tanken på basinkomst. Det finns många problem med samtidens modell och basinkomst ges lite för ofta som en universallösning, då robotarna ändå kommer ta alla jobb. Finlands experiment med basinkomst är intressant därför att det just är ett försök, som det sedan går att dra lärdom från.

En äldre idé som skulle vara inspirerande för ett experiment är arbetarnas hjälpkassor som började uppstå på 1800-talet. Arbetarna betalade en liten del av lönen till kassan för om man blev sjuk eller arbetslös. Familjerna fick pengarna om någon dog. På 1870-talet började hjälpkassorna organisera sig mer som dagens fackföreningar.

Utvecklingen blev sedan den bismarkska socialstaten som monopoliserade hjälpkassorna under staten eller lade ut det på en politiskt pålitlig fackföreningsrörelse. De hjälpkassor som blev kvar runt om i Europa handlade om frågor som utbildning, kultur eller fritid.

Arbetsmarknaden har förändrats. Fram till 1993 var det monopol på arbetsförmedling, nu har bemanningsbranschen 1,5 procent av den svenska arbetsmarknaden.

Ett bra exempel att börja tänka ifrån är SMart som bildades i Belgien år 1998. Det är en hjälpkassa för arbetare i kultursektorn och i de kreativa näringarna och som sedan dessa expanderat till fler länder i Europa. SMart tar en avgift och utför administrationen. Det har populärt bland frilansande egenföretagare då det är ett skydd mot sena eller obetalda fakturor.

Vägen från hjälpkassa till fackförening till fackförbund, ofta med mer politiska intressen än fackliga, var inte självklar på 1800-talet. I dag verkar de fackföreningar som överlever ägna sig mer åt "bröd på bordet"-frågor än samhällsomvandling. Hjälpkassorna kan visa vägen mot ett samhälle som är mer flexibelt på arbetsmarknaden, vilket blir än mer intressant genom uppkopplingen mot decentraliserade autonoma organisationer och blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...